Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Höst - 31. Gumman mot strömmen. Folksaga - 32. Man måste smida, medan järnet är varmt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för sade nu bonden: »Jag tycker inte vi ska fåra till det
bröllopet.»
»Nog ska jag fara», skrek gumman.
Så gåvo de sig i väg. På vägen var en lång bro,
som ledde över en älv. Då de kommo mitt på bron, voro
de trötta och satte sig på broräcket att vila. Så sade
bonden: »Nu ska vi inte vräka oss bakåt, för då ramlar vi i.»
»Nog ska jag vräka mig», skrek gumman. Så vräkte
hon sig baköver, och så ramlade hon i.
Gubben sträckte ut handen.
»Ta i mig!» ropade han.
»Inte tar jag i», skrek gumman. Och så sjönk hon.
Gubben gick efter folk, som skulle dragga efter
gumman. De höllo länge på, men hittade henne ej. Så sade
gubben: »Det vore nog mera likt den gumman att gå mot
strömmen, till och med sedan hon är död.»
Så gingo de uppefter strömmen och draggade. Och när
de kommo till sjunde forsen ovanför, ja, då funno de
gumman.
32. Man måste smida, medan järnet är varmt.
Smeden Karlsson stod i sin smedja och skötte släggan.
Nils, hans lärling, skötte bälgen. När bälgen pustade på
kolen, blev där starkare låga. Och så blev järnet glödhett
och mjukt och lät forma sig av släggan.
»Nu ska du få försöka på med släggan en stund», sade
Karlsson. Och så ställde han sig själv vid bälgen.
Nils tyckte ju det var duktigt att få stå och sköta
släggan som en hel karl. Bälgen pustade, järnet blev åter
glödhett och mjukt.
»Slå nu till!» ropade smeden.
Men i detsamma kom en vagn körande på
landsvägen. Det var en fin vagn med fint herrskap i. Nils måste
titta på dem.
»Slå till!» ropade smeden om igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
