Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Vinter - 62. Moraklockan - 63. Såpbubblor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom, när han kivats med sin äldre bror: »Det är oftast
visare att ge med sig än att träta.»
Men när det blev tal om Moraklockan, och Måns ville
ta också den, blev Sven riktigt förbittrad. Ty både far
och mor hade sagt, att Sven skulle ha den, och det visste
nog Måns. Just som Sven nu tänkte säga något häftigt
till brodern om detta, hördes emellertid ett »ticke-tick, kom
ihåg!» Och då påminde sig Sven något, som mor sagt
en gång kort före sin död: »Att träta om arv efter far eller
mor, det är att komma de döda att gråta blod.» Och så
teg han och lät brodern taga även den kära klockan.
När de hade delat allt, skulle Måns resa hem till sig.
Ty Måns var gift med en bonddotter från grannsocknen
och hade med henne fått en gård. Men när Måns satte sig
upp i kärran, hade han en kagge brännvin bredvid sig.
Ur den smakade han allt emellanåt. Följden blev den, att
han körde ned i ett dike och bröt nacken av sig.
När Sven fick veta om denna olycka, tänkte han: »Nu
kan jag i sanning tacka Gud för den maning jag fick
genom klockan. Ty nog skulle det nu ha känts svårt, om
vi hade trätt, bror och jag, sista gången vi var tillsammans.»
Måns* änka, som var en god kvinna, sände
Moraklockan tillbaka till svågern. Och sen har den alltid stått
där i vrån, och där hoppas jag den skall stå, så länge
stugan står.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
