Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Vinter - 64. Små kalvar och små lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och se, där gjorde just den lilla kalven ett försök
att stiga upp. Men det märktes nog, att ännu voro hans
ben för slankiga, han sjönk ned igen i halmen.
Sedan barnen en stund beundrat Majros* kalv, gingo
de bort till kätten, där Gullhornas kalv, som redan var
en vecka gammal, bodde.
Gullhornas kalv var mörkbrun med svartaktig mule.
Han kom fram och började ivrigt slicka barnens händer
med sin våta tunga, som kändes helt vass. Så tog han
Gretas hela hand i munnen och började suga och bita i
den, som om han trodde, att han skulle kunna få mjölk
ur den. Han hade ju inga tänder i överkäken framme i
munnen, bara en hård valk liksom mor hans och alla kor
för resten, så det gjorde inte ont.
»Nej, nu måste vi också titta på lammen», tyckte
Karin.
Och så gingo de ifrån kalvkätten, fast Gullhornas
kalv stod och bölade helt längtansfullt efter dem.
2.
Inne i fårkätten lågo två små vita lamm bredvid sina
mödrar. Och de små lammen bräkte helt ängsligt och
darrande sitt »mä», när de sågo barnen komma. Men deras
mödrar svarade lugnande »bä», som om de ville säga,
att här var ingen fara å färde.
»Kom hit, små lamm, kom hit, små lammi» ropade
barnen och sträckte sig över avbalkningen för att nå
dem.
Och till sist kommo de små lammen fram och läto
sig klappas. Deras ull var lika fin och mjuk som håret
på späda barn.
»Ack, vad ni är söta, ni små lamm!» sade Karin.
»Ack, vad ni är rara!» instämde Greta.
»Nej, nu får vi lov att gå till skolan!» sade Sven.
Och så gingo de.
12. — I önnemo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
