Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Sommar - 106. Lars i Lilltorp och jätten i Råberget. Efter en folksaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag vet nog det, mor», sa’ pojken. »Men inte är jag
rädd. Jätten är nog stark, men dum är han också, och
dumt folk kan man alltid rå på.»
Torparmor visste, att när den pojken ville något, så
gav han sig inte. Och så sa’ hon ingenting mer. Men
nog gick hon och grät i smyg.
»Var inte ledsen, mor», sade pojken. »Utan ge mig
en av de där ostarna du ystade i går!»
Gumman tog fram en liten rund ost och gav honom.
Pojken började strax rulla den i askmörjan i spisen.
»Trösta mig för dig, pojke», sa* moran förtretad. »Ska
du hantera den goda maten på det viset!»
»Var lugn, du mor!» sade pojken. »Den osten ska nog
bli till nytta.»
Och så stoppade han ner osten i sin stora skinnväska,
som han bar i en rem om halsen.
2.
Tidigt följande morgon drev pojken sina kreatur bort
till skogen vid Råberget. Och korna råmade av belåtenhet
åt det goda betet där i dalsänkan, och skälikon gick och
pinglade med sin klocka.
Men det tövade inte länge, förrän där hördes ett tungt
tramp bland buskarna. Och där stod jätten, stor och ful
och trumpen, och röt åt pojken:
»Här får ingen beta sina kreatur på min mark.»
»Är det din mark?» sporde pojken lugnt. »Jag trodde
det var byns mark, jag.»
Jätten glodde på honom. Hur kunde det komma sig,
att den där pojkvaskern inte var rädd?
»Akta dig, du», röt han. »Ska du svara mig i den tonen,
din byting!»
»Akta dig själv!» sade pojken. »Stor är du nog, men
det spörs, om inte jag ändå är den starkaste.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
