Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Sommar - 106. Lars i Lilltorp och jätten i Råberget. Efter en folksaga - 107. Lärkan och hennes ungar. Efter en gammal fabel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och gumman hon var så glad. Och hon sa’ ofta: »Ja se,
vad den pojken vill, det driver han igenom.»
Så gick det till, att Lilltorpet blev till en gård för sig
och fick heta Mellangärden,.
107. Lärkan och hennes ungar.
Lärkan, som bodde med sina små
ute på ängen bland örter och strå,
sade till sina ungar en dag:
»Nu ämnar jag flyga ut ett tag
att hämta mask och annat guds-lån.
Men komma då bonden och hans son
hitåt och talas vid, som de pläga,
så lyssnen väl till allt, vad de säga!
Ty skall den slås, denna ängen, snart,
då måste vi flytta med fart.»
Lärkan flög bort — och vände åter.
»Pip pip» — jo hör, vad det låter!
»Pip pip» — det gnälles med ängslan stor —
»nu måste vi flytta, mor.»
»Vad sade de då?»
»De sade så:
»Se, vad vår timotej står grann!
Redan i morgon den mejas kan.
Vi be våra grannar att komma hit
i morgon med liar och slå med all flit.»
»Nå, sade de så,
då kunna vi lugna oss än, mina små.»
Åter flög lärkan bort en dag.
»Jag kommer igen om ett litet tag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
