Dagen, med vilken den andra veckan i november började, syntes höljd i hotande moln av rök och blod.
Under det ropen efter "arbete eller bröd" i London ständigt trängde mera hotande fram till de privilegierade rövarnas och deras beskyddares öron, voro världens ögon riktade mot Chicago och maktens höjda hand. Skulle den falla? Eller "benådande" sjunka? -
Dagens händelser hopades hastigt, ilande förbi varandra.
Auban hade tillbringat veckans första dagar på sin byrå under hårt arbete, ty han ville så vitt möjligt ta sig fritt de båda sista.
Då han på onsdagen, efter lunchen, uppsökte sitt kafé, såg han Fleet Street och the Strand översållad med brokiga flaggor och vimplar, som sällsamt bröto av mot himmelens tröstlösa grå, den slammiga, svarta gatsmutsen och den entoniga människomassan, som ogenomtränglig besatte trottoaren på båda sidor om gatan. Lord Mayors Show! Stadens nyvalda borgmästare drog, enligt gammal sed, pompöst genom gatorna och folket glömde för ett ögonblick sin hunger vid anblicken av denna brokiga, barnsliga svindel.
Vilken tid! tänkte Auban. Tiotusen pund betalar staden årligen åt denne onyttiga pratmakare, för hans värdelösa syssla, och medan han dinerar i Guildhall i raffinerat frosseri, gnagas dessa otaliga tusen av hunger efter ett stycke bröd.
Han ville ingenting se av denna procession. Han sökte sig väg genom halvtomma sidogator. Ett fint regn duggade oavbrutet. Den fuktiga kyla som genomträngde kläderna kändes kuslig.
Han köpte sig en morgontidning och genomögnade den i hast. Trafalgar Square på varenda spalt! Sammankomster av de arbetslösa dag för dag - i dag tillåtna, i morgon förbjudna... häktningar av talarna... - Oroande rykten från Tyskland: tronföljarens sjukdom lär vara obotlig... tysta, ängsliga förmodanden om dess natur... kräfta... vändningen av ett lands öde till det goda eller onda beroende av en mans liv eller död!.. - Frankrike - ingenting... - Chicago!.. Korta notiser om nådeansökningarna från fyra av de dömda hos guvernören i Illinois i vars hand nu det sista avgörandet låg, sedan resning i processen förkastats... om fynd av bomber i en cell... Naturligtvis! - stämningen i vida kretsar är till förmån för de dömda. Då "finner" man plötsligt bomber - finner dem i en natt och dag bevakad fängelsecell! - Och stämningen slår åter om! - Detta fynd kom allt för lägligt i ett ögonblick, då nådeansökningarna betäcktes med hundratusende underskrifter, vilka, som tidningarna inträngande beskrevo, kunde betäcka ett rum på elva miles längd, allt för lägligt för att denna medvetna, överlagda handling skulle kunna bli utan kännbara verkningar.
Auban kramade tidningen samman och kastade den ifrån sig. Nu hade han inget hopp mer. De kommande dagarna stodo framför honom i avskräckande tydlighet och köldrysningar skakade honom som i feber.
- - -
Den elfte november inföll på en fredag. Auban satt i sitt rum framför det med papper, tidningar och böcker överlastade skrivbordet. Klockan var över fem på eftermiddagen och dagens ljus utslocknade mellan de dystra husräckorna.
Auban hade hela dagen sysslat med att ännu en gång, från början till slut, låta varje enskildhet ur det drama, över vars sista akt ridån i dag gått ned, på nytt passera revy, genom granskning av den rikedom av dokument som hans amerikanske vän ställt till hans förfogande.
Vad han - levande sig in i det - redan i alla sina delar sett uppstå och utvecklas, stod nu framför honom, som ett avslutat helt.
Men ännu vände hans fingrar ständigt i de på varandra hopade tidningarna och genombläddrade broschyrerna i nervös hast, liksom han ännu sökte efter den eller den punkten, på vilken ljuset ännu icke fallit tillräckligt klart.
Omöjligheten hos dagens arbete, att kunna genomskåda det hela såväl som enskildheterna i full tydlighet, kväljde honom till förtvivlan. Motsägelserna voro alltför talrika. Aldrig skulle denna tragedi, över vilken den sista slöjan fallit i dag, framstå fullständigt klar.
Ändå hopade sig alla fakta framför Auban i tydlig omisskännbarhet.
Framför sig såg han Chicago, Förenta Staternas största stad. Ännu för femtio är sedan var den en liten gränsby; för tjugo år sedan en ruinhög, ödelagd på en natt genom eldens brunst, men vid dagen åter uppstånden; i dag den präktiga staden vid den stora sjön, världens store kornjude, medelpunkten för en omätbar trafik, i besittning av en överströmmande kraft, vilken Österns åldrade liv icke längre känner till... I denna, den rapida utvecklingens stad, med sin nästan uppnådda miljon invånare, av vilka tredjedelen äro tyskar, framstår resultaten av den statligt privilegierade utplundringen av mänsklig arbetskraft med avskräckande tydlighet: upphopandet av välståndet till svindlande höjd på ett fåtal händer och i trogen växelverkan därmed, drivandet av ständigt större massor till randen av avgrunden, att där fresta ett eländigt liv... Och den socialistiska lärans fackla kastad in i denna jäsande stad, likt en ny förskräcklig brand: underblåst från tusen håll griper elden omkring sig med en snabbhet, som får en att tro, att revolutionens dagar äro komna...
De maktägande sända sina poliser; och folket sänder sina ledare bakom vilka det ställer upp sig. De förra slå och skjuta ned de strejkande arbetarna och dessa ropa med skallande stämmor: "Till vapen! Till vapen!" - och visa på valspråket. "Arbetare, beväpnen eder!" som enda räddning.
Våld mot våld! Dårskap mot dårskap!
Rörelsen till förmån för åtta timmars arbetsdag i Amerika, "åttatimmarsrörelsen" (vars början daterade sig från nästan tvenne årtionden tillbaka och som slutligen vid första maj 1886 omfattar en miljon arbetare med "Knights of Labour" - arbetets riddare - med 400,000 och "Federated Trades Unions" med ett lika stort antal i spetsen) var det mål om vilket det på båda sidor kämpas lika lidelsefullt... Det man redan tidigare år tillkämpat sig som en "rätt" på papperet, förblev otillämpad rätt.
Det år 1883 av tysktalande revolutionärer i Chicago bildade "Internationella arbetarassociationen", vilka kallade sig anarkister, men försvarade den kommunistiska läran om gemensamhetsegendom, intogo ställning i denna fråga - som snart blev den enda för dagen - för att icke låta ett viktigt propagandafält undgå sig, oaktat de i den allmäna rösträtten blott sågo ett medel att avhålla arbetarna från kravet på ekonomisk jämställdhet, genom förespegling om politiska rättigheter...
Den första maj försiggå oväntade händelser i Chicago, medelpunkten för åttatimmarsrörelsen: stängningen av en stor fabrik, som ställde 1200 arbetare utan bröd, föranledde möten, vid vilka det kom till sammanstötningar med de uniformerade och icke uniformerade poliserna, den pinkertonska skyddspatrullens privatdetektiver, som stå i kapitalets speciella sold, de beryktade "pinkertonarna".
Efter den så länge väntade första maj, på vilken blott i Chicago mer än 40,000 arbetare och i staterna 360,000 nedlagt arbetet, kommer så den 3:e, då dessa poliser gjorde ett angrepp på arbetarna och sårade ett stort antal av dem. Det möte, som av exekutivkomitten för I.A.A. utlysts till den 4 maj på Haymarket, hade till syfte att protestera mot dessa nidingsdåd av den offentliga makten.
Ännu på samma dag skrives ett cirkulär av en av arbetarna, redaktören för den stora tyska "Arbeiter-Zeitung", vilket under namn av "hämndcirkulär" skulle komma att uppnå en förfärlig ryktbarhet.
Det är skrivet på två språk: det engelska vänder sig till de amerikanska arbetarna, vilka det uppmanar att visa sig värdiga sina förfäder och resa sig "som Herkules i sin kraft"; det tyska lyder:
Hämnd! Hämnd!
Arbetare, till vapen!
Arbetande folk, i eftermiddags mördade era utplundrares blodhundar sex av era bröder vid Mc. Cormicks. Varför mördade de dem? Emedan de hade mod, att vara otillfredsställda med den lott, som era utplundrare bestämt åt dem. De fordrade bröd, man svarade med bly i den tanke, att man på detta sätt bäst skulle bringa folket till tystnad. Under många, många år ha ni burit alla förödmjukelser utan protester, låtit skinna er från arla morgon till särla kväll, fördragit försakelser av alla slag, ha till och med offrat era barn - allt för att fylla era herrars skattkammare, allt för dem! Och nu, då ni träda fram och söka lätta bördan för era bröder, då hetsar man blodhundarna, polisen på er till tack för era offer, för att med blykulor kurera er från otillfredsställdheten. Slavar, vi fråga och besvärja er vid allt vad ni hålla heligt, hämnens dessa avskyvärda mord som man idag begått på era bröder och måhända redan i morgon skall begå på er! Arbetande folk, Herkules, du har nått till skiljovägen. Vad beslutar du dig för? För slaveri och hunger, eller för frihet och bröd? Beslutar du dig för det senare, så dröj icke ett ögonblick; då, folk, till vapen! Krossa de mänskliga djur, som kalla sig dina herrar! Hänsynslöst krossande av dem, det måste bli din befrielse! Tänk på de hjältar, vars blod ljutits på vägen till framåtskridande, frihet och mänsklighet - och försök att vara dem värdiga!
Era Bröder."
Församlingen på Haymarket på aftonen den 4:e maj är så ordentlig, att stadens borgmästare, som tillstädeskommit i avsikt att upplösa mötet vid första tecken till oordning, försäkrade poliskaptenen, att han kunde sända hem sitt polismanskap.
Den vagn, från vilken talarna höllo sina anföranden, stod i en av de stora gator som mynnar ut till Haymarket. Några tusen människor, som lugnt följde, först manifestförfattarens tal och därpå ett utdraget föredrag om åttatimmarsdagen från en av de engelska ledarna, omgåvo densamma; i talet fanns många detaljer angående kapitalets förhållande till arbetet.
En tredje talare använde sig likaledes av engelskan.
På himmelen uppstiga moln, vilka hota med regn och den största delen av åhörarna skingras. Då när den sista talaren vill sluta, gjorde en polisstyrka på hundra man ett slutet angrepp på de ännu kvarblivna. I detta ögonblick föll en bomb i angriparnas leder, slungad av en osynlig hand. Den dödar en av angriparna på stället, sårar ett stort antal, omkring femtio. Under en mördande eld från polisen flyr återstoden av församlingen in i sidogatorna...
I Chicago härskar skräckens vansinne. Ingen av motståndarna ser i bombkastningen ett självförsvar av en till förtvivlan driven människa. Och medan bland arbetarna det falska antagandet griper omkring sig, att det måste vara ett beräknat dåd av en polisagent, som skulle göra det möjligt för det hotade och skräckbävande kapitalet, att rikta en dödande stöt mot åttatimmarsrörelsen, så bearbetar den i kapitalismens sold stående pressen den offentliga meningen med ohyggliga rykten om blodiga sammansvärjningar mot "lag och rätt", med återgivande av upphetsande citat ur tidningsartiklar och tal, medan de själva rekommenderade bly och kulor som bästa medel att stilla hungern hos massan av "tramps", och en blandning arsenik i maten åt de arbetslösa för att bli av med dem...
Aftonens trenne talare bli häktade. Samt ytterligare fyra från rörelsen bekanta personer; en åttonde, utgivaren av den engelska arbetartidningen "Alarm", en amerikanare, inställer sig frivilligt senare... Bland de många, som blevo indragna och förhörda, blevo dessa åtta kvarhållna och ställda till ansvar inför skranket.
Så stodo förhistoriens fakta för Aubans ögon: ett slag i det stora kriget mellan kapital och arbete hade stått, och segrarna satte sig till doms över sina fångar.
Men för striden hade för lång tid satts ett snabbt: halt!
Tragediens andra akt börjar: processen.
För Aubans ögon går processens ridå plötsligt upp, så som han efter tidningarnas tallösa rapporter följt den i alla dess stadier, som han lärt känna den genom de anklagades tal och som han i dag åter hade arbetat sig igenom densamma efter de utdrag av aktstyckena, som överlämnats till Supreme Court i Illinois.
Det hade i själva verket varit ett mödosamt arbete åt vilket han ägnat denna dag. Dubbelt mödosamt för honom på grund av det främmande språket, som var så olikt hans eget. Men han ville dock ännu en sista gång undersöka huruvida motståndarna åtminstone hade skenet av rätt på sin sida.
Även från denna ståndpunkt är domen över de anklagade ingenting annat än ett mord. Om det verkligen ägt rum en sammansvärjning för att med bomber svara på polisens attack, så stod åtminstone handlingen av den 4:e maj icke i något som helst förhållande till denna. För ingen kom denna dårskap mera överraskande, än för dem, som så förfärligt skulle komma att lida av dess följder...
Dessutom är juryns sammansättning godtycklig: även om omkring tusen av stadens borgare blivit tillfrågade, så är det dock blott sådana, vars erkända fördomsfullhet mot den socialistiska rörelsen gör, att de av de anklagades försvarare tvingas till avsägelse, tills man ser sig nödsakad, att antaga män, vilka efter eget medgivande, delvis redan fixerat sitt eget omdöme ännu innan undersökningarna tagit sin början. På Chicagos stora arbetardistrikt med tre kvarts miljoner människor, mot vilken hela staden står med blott 150,000 invånare, komma av alla de tusen tillfrågade blott tio; och dessa tio leva dessutom i polisstationens närmaste närhet. Staten förkastade de flesta av dem; de den antog, var den på förhand säker på. Sådan är juryn i vars händer man lägger avgörandet om liv och död!.. Alltid är den med anpassning parade dumheten beredd att spela den löjliges och föraktliges roll; förskräcklig blir den, om, som här, till den sällar sig maktens brutalitet - då ve alla som falla i dess händer!..
De övriga förarbetena bestodo i häktandet och bearbetandet av ett ofantligt antal personer ur den arbetande klassen. Ingen brutalitet är för stor för polischefen, en fåfäng streber av vanligaste slag, ingen bakslughet för nedrig, för att locka ur dem och lägga i deras mun det han vill veta: det, att det existerar en sammansvärjning. Han häktar vem han vill; han förkortar fängelsetiden efter gottfinnande; han behandlar sina offer som han behagar, ty ingen hindrar honom. Ingen kejsare har någonsin härskat suveränare än denne uppblåsta nolla och brutala lycksökare.
Mot slutet av juli äro även förarbetena avslutade. Statens åklagare uppställer sin anklagelse, vilken lyder på sammansvärjning och mord. Den jättelika processen, som tagit sin början i medio av juni med utnämnande av jury, inträder härmed i sitt andra stadium. En dag senare börjar hörandet av vittnena under exempellös tillströmning av publik, vilken blir oförminskad så länge processen varar.
Staten har mycket skilda vittnen. Några äro ställda inför alternativet, att antingen bliva medanklagade eller också vittna mot de anklagade. De och deras familjer ha erhållit understöd av polisen och haft långa underhandlingar med densamma. Oaktat detta äro de icke i stånd att säga mera, än att bomber blivit förfärdigade och utdelade, men de nödgades tillfoga, att fördelningen av desamma icke skett för användning vid Haymarketmötet.
Ett visst av statens huvudvittnen är en notorisk lögnare med sämsta rykte hos alla som känna honom. Hans vittnesmål är det mest betydande. Även han har erhållit pengar av polisen. Han har sett allt: vem som kastade bomben och vem som antände den: han vet vem som var frånvarande och vem som var närvarande; ingenting har han dock hört av de avhållna talen. Och han känner hela sammansvärjningen i alla detaljer. Alla dessa statsvittnen ha ömsesidigt motsagt varandra - men man utbreder den dödade poliskonstapelns blodiga kläder för juryn; ingen av de åtalade ha någonsin sett en dynamitbomb - men statsfiskalen föreläser dåraktiga citat ur en vansinnig bok av en professionell revolutionär om "revolutionär krigskonst"; en del av de anklagade ha aldrig haft ringaste gemensamt med varandra, känna varandra knappast - men de edsvurna bli överhopade med utdrag av tal och tidningsartiklar, som fötts av stundens lidelse och ofta ligga långt tillbaka...
"Anarkismen står inför rätta". Genom att offra dessa åtta män, vill man rikta ett förkrossande slag mot rörelsen, som man tänker sig därigenom skall bli förlamad för lång tid framåt. Bourgeoisien står mot proletariatet, klass emot klass!
De anklagades försvarare göra vad de kunna för att rycka offren ur maktens klor. Men därför att de nödgas begiva sig in på motståndarnas mark för att bekämpa dem på den terräng, som liksom på hån blir kallad "den allmäna rätten", måste de nödvändigt ligga under. Och de ligga under.
Mot slutet av augusti föll utslaget ur juryns mun, som överlämnade sju män till döden, innan denne ännu krävt dem.
Så är det äntligen slut med denna process' narrstämpel, vilken tagit ett kvarts år i anspråk. - En ny process - inträngande begärd - blev avslagen.
De anklagade hålla sina tal inför sina domare, dessa ryktbart vordna tal ur vilka folkets lidanden ljuder: klagorop, önskningar, folkets hela förtvivlan och hopp, dess förväntningar och trots; ur allt ljuder det upprörda hjärtat så gripande, då djärvt, så enkelt och lidelsefullt, så stormande och - så oklart...
Ännu förgår ett helt år innan slaktaren Stat kan vika upp sina armar och med sina omättbara händer även avrätta dessa offer. Och det såg nästan ut, som det skulle ske en förändring. Ty medan det från arbetarnas sida bringades alla möjliga offer för att möjliggöra det ännu möjliga, utbredde sig i vida kretsar ett omslag i känslorna och övertygelsen om de dömdas oskuld trädde i den uppjagade skräckens och det konstlat framskapade hatets plats.
Den "offentliga meningens" vindflöjel började vända sig.
Men ändå bekräftade högsta domstolen i Illinois, till vilken saken i mars följande år överlämnats för ny prövning, i september det gamla utslaget.
Och likaså förbundsrätten i Washington.
Dagen för avrättningen stod för dörren.
I händerna på en enda man ligger ännu makten att stanna dödens lyfta hand: det är guvernören i Illinois. Honom tillkommer benådningsrätten.
Tre av de dömda insända en skrivelse, i vilken de beteckna anklagelsen som varande lika falsk som absurd, men beklaga att makten har sagt sitt ord; i brev fulla av stolthet, mod och förakt tillbakavisa de andra fyra benådningen för en förbrytelse, till vilken de voro oskyldiga. De kräva "friheten eller döden". I dess brev skriver den ene:
" - Samhället kan hänga ett antal av framåtskridandets anhängare, vilka oegennyttigt ha tjänat arbetarna, men deras blod skall åstadkomma under. Det skall påskynda det moderna samhällets upplösning och födandet av en ny civilisationens era."
Den andre:
"De erfarenheter jag gjort under min 15-åriga vistelse i detta land med avseende på val och förvaltningen av våra offentliga ämbeten, vilka totalt äro sönderfrätta av korruption, ha berövat mig all tro på existensen av en lika rätt för rik och fattig, och handlingssättet från de offentliga ämbetsmännens sida, från polisen och milisen, har hos mig skapat den fasta övertygelsen, att detta sakernas tillstånd icke kan bestå mycket längre."
Och den tredje, sedan han åt guvernören lämnat valet, att vara "en folkets tjänare" eller "ett monopolisternas verktyg":
"Ert beslut i detta fall skall icke allenast döma mig, utan även er själv och de vilka ni företräda..."
Så trycka de själva martyrkronorna djupare på de trotsiga pannorna.
Guvernören blir bestormad från alla sidor. På hundrade och åter hundrade möten avfattas hundrade och åter hundratals resolutioner i vilka man protesterar mot domen. I alla delar av världen ljuda ropen av sympati, av uppskakning, rop efter uppskov, efter benådning... blott i Chicago sluter makten befolkningens mun med brutal ilska.
Blott för tre blev döden förvandlad till livslång begravning; fem skulle dö.
Då - i sista ögonblicket - när det offentliga deltagandets flodbölja hotade att omintetgöra de planlagda morden, "finner" man plötsligt en bomb i cellen hos en av de dömda. Den fala pressen gjorde sitt. De lämnade utan undersökning frågan hur bomben kunde ha kommit dit på annat sätt än med polisens vilja, dit där den blev upptäckt i så läglig tid; - de låta på nytt sina rop eka om "den hotade offentliga ordningen" tillsammans med fabelaktiga rykten om blodiga planer, att spränga fängelset och hela staden i luften och uppnådde därmed sitt åtrådda mål. Sympatiens flodvåg vek tillbaka...
Ännu en scen: framför den man, som har makten i sina händer, den åt vilken myndigheten givits, ligga gråtande kvinnor. De omfatta hans knän: en stackars moder ber för sin sons liv; en hustru, som blott genom fängelsets galler tilläts räcka den älskade mannen sina händer, kräver rättfärdighet; en övergiven maka pekar på sina darrande barn då tungan nekar henne tjänst - men ingenting förmådde röra den själlösa bilden av sten, i vars hjärta blott rymdes torftighet och vars hjärna blott hade plats för de vanliga fördomarna.
Rysande vände friheten sig bort.
Tragediens andra akt är slut. Över de aderton månadernas dödskval faller äntligen det förgångnas svarta förhänge...
- - -
Auban reste sig och gick fram och tillbaka med händerna korsade på ryggen. Det hade blivit mörkt. Elden slocknade.
Han hade försjunkit i tankar. Rasslandet av papper skrämde upp honom. Kvällstidningen kastades in genom dörrspringan. Han böjde sig ned och ryckte den hastigt till sig.
Liv eller död -?-
Ett skri av förfäran trängde över hans läppar. Vid skenet från den döende elden hade han genomilat ett kort telegram: "Special Edition -
kl. 6.15 - Chicago 10 november - förfärligt självmord - en av de dömda - till och med en bomb - söndersprängt huvudet i cellen - underkäken fullständigt bortsliten -".
Luften i rummet lade sig tungt på Auban. Han trodde han skulle kvävas. Ut! - Ut! - Hastigt grep han hatt och käpp och ilade bort.
- - -
När han efter en timmas tid kom tillbaka, fann han Dr. Hurt vid kaminen med den bolmande pipan i munnen, tidningen i ena och eldgaffeln, med vilken han retade den slocknande glöden till ny eld, i den andra handen. Det var första gången efter hustruns död, som han besökte honom på annan tid än söndagseftermiddagen.
"Stör jag er Auban? - Hade ett sjukbesök i närheten, tyckte det skulle vara skönt att få värma mina fötter och få tala ett förnuftigt ord i dessa dagar, då människorna ånyo uppträda, som om världen höll på att gå under -".
Auban kramade kraftigt hans hand.
"Ni skulle icke kunnat gjort något förnuftigare, doktor", sade han. Han talade varje ord klart och tydligt, men hans röst var fullständigt klanglös. Dr. Hurt betraktade honom medan han tände lampan, kokte toddyvatten, satte fram whiskyglas och tobak.
Därpå satte de sig emot varandra med fötterna sträckta mot värmen.
Uppenbarligen ville ingen av dem börja samtalet.
Slutligen pekade Auban på tidningen, som Dr. Hurt höll i handen och frågade: "Har ni läst?"
Hurt nickade allvarligt.
Men när han såg i Aubans ansikte hur blekt och vanställt det var av återhållen smärta, sade han sorgset:
"Som ni ser ut!"
Auban vinkade avvärjande med handen. Men så böjde han sig framåt och begrov sitt ansikte i båda händerna.
"Jag har genom en natt av illusioner vandrat!" - sade han långsamt, citerande en modern diktare...
Dr. Hurt sprang upp och för första gången låtande sin mask av kylig tillbakadragenhet falla, lade han sin hand på Aubans skuldra och sade:
"Auban, min vän, tag det icke så hårt! - Det måst så komma, förr eller senare -".
"Vad begär ni?" fortfor han därpå med otålighet, "vad begär ni av regeringen? - Att den lägger händerna i knät och lugnt se på hur rörelsens flod uppslukar den? - Nej, ni som vi vet, att rätt icke är någonting annat än makt och livets kamp ingenting annat än strävan efter denna makt, nej, ni kan i dessa händelser i Chicago icke se något annat än en sorglig episod i en gemen kamp, vilken ert förstånd måste beteckna som en nödvändighet."
Auban såg upp på talaren. Hans ögon flammade och hans läppar darrade:
"Men jag hyser en personlig avsky mot all feghet. Och denna kallblodiga avrättning är en feghet, sådan att jag icke kan tänka mig densamma större och vedervärdigare! - Vilket mod - dårarna bakom sig, fördomarna jämte sig och den "gudomliga fullmakten" över sig till att mörda? - Vilken feghet att låta slakta! - Icke stå man mot man, utan dölja sig bakom lagens mantel, bakom soldaternas bajonetter, bak råa knektars nävar - stupida djur som icke ha annan vilja än sin herres! - Vilken feghet, säger jag, att ha flertalets dumhet för sig och så säga: jag har "rätten" på min sida! - Finns det någon större? -"
Då hans gäst icke svarade så fortsatte han:
"För mig finns det blott en verkligt förnäm och sympatisk karaktär. den passiva; och blott en handling vars framgång jag kallar stor: den egna kraftens. Min aktning för alla dem, som blivit genom sig själv, stå och falla med sig själv, den är obegränsad; men lika obegränsad är min motvilja mot dem, som dårskapen hävt på sina skuldror; höjer dem i dag för att i morgon åter låta dem sjunka tillbaka till sin intighet."
"Ja, allt blir sammanblandat, den sanna och den falska förtjänsten", sade Dr. Hurt.
"Varför finns det ännu härskare och troner? - Emedan det ännu finns undersåtar. - Varifrån detta sociala elände? - Icke därför att en del upphöja sig, utan därför att de andra förnedra sig. - Vi leva under en fullständigt onaturlig idés förbannelse: kristendomens. Vi ha delvis avskakat oss det yttre av denna religion. Men av den friska vind, som borde ha fyllt våra segel, därav förmärkes icke mycket. - Tro mig, doktor, mellan en bourgeois och en socialdemokrat härskar en innerlig släktskap. Men mellan mig och dem finns ingenting gemensamt. En avgrund ligger mellan oss - mellan de som bekänna sig till staten och de som bekänna sig till friheten!"
"Ni tänker som naturen", sade den andre eftertänksamt, "och därför är väl hälsan och sanningen på er sida."
Och, kommande tillbaka till det avbrutna samtalet, frågade han:
"Och väcktes icke er avsky när ni fick kännedom om bombkastningen?"
"Nej. Jag såg häri blott en handling av berättigat nödvärn. Polisen gjorde på eget ansvar ett angrepp på en fredlig församling. Dess brutalitet blev denna gång bestraffad, medan den vanligtvis går fri. - Jag beklagar handlingen, icke blott som fullständigt ändamålslös, utan också såsom skadlig. Men ännu mer beklagar jag dem, som icke vilja inse, att sådana handlingar alltid blott kunna vara smärtans utbrott hos förtvivlade, vilka icke längre ha något att förlora, då man redan tagit allt från dem."
"Och dessa, som ständigt blott söka leda andra till användning av våld, utan att någonsin själv deltaga däri, hur lyder er dom över dem?"
"Det är sant, det finns fega stackare och den tidning hade icke orätt, som för en tid sedan skrev, att man äntligen måste skaffa den man en biljett till Europa, som från New York oupphörligt skrek efter en europeisk furstes huvud, så att han själv kunde få hämta det..."
Dr. Hurt hade åter satt sig och det uppstod en allvarsam paus. Man talade om andra saker. Därpå sade Hurt åter:
"Jag börjar hata detta folk. Det är som en molok som öppnat sina käftar och nu slukar offer på offer. Detta stora barn, som förr tuktades med piskan, blir plötsligt bortskämt till löjlighet. Det blir manbart och förvånat över kraften i sina egna lemmar. När det en gång blir fullständigt självmedvetet därom, skall det förtrampa allt som kommer under dess fötter. Det har redan avlurat makten alla dess attityder: den löjliga ofelbarheten, det egenkära högmodet, den bornerade fåfängan. Jag säger er, Auban, den tiden är icke längre fjärran, då det för varje stolt, fri, oavhängig ande skall bli omöjligt, att längre kalla sig socialist, då man eljest kan ställa dem i samma linje som dessa kräk och lycksökare, som redan nu ligga på knä framför alla arbetare och slicka smutsen från deras fingrar, blott därför att de äro arbetare!"
Nu var det dr. Hurt som var upprörd. medan Auban tycktes försjunken i ruvande sorgsenhet, vilken blott kunde ökas av det han hörde, då också detta måste påverka honom.
"Varje lögn har sin tid", fortsatte dr. Hurt. "Vår tids stora lögn är ïpolitikenï, liksom den kommande tidens skall bli ïfolketï. Av dess väldiga ström skall allt ryckas med, som är svagt, smått, osjälvständigt. Alla ïdagensï människor. Och där i strömmen kämpa de sina små, värdelösa, vardagliga strider. Men människorna av morgondagen, och till dem höra vi, de stanna på stranden, eller nå den åter efter det strömmen en tid hotat att uppsluka dem. Och där, på förståelsens strand, stå vi, och därför vilja vi låta vår tids dagshändelser, vars vittnen vi äro, glida förbi oss. Icke sant?"
Auban var rörd. För första gången under hela den långa tid han känt honom, öppnade denne sällsamma och sällsynta människa sitt hjärta för honom och visade dess inre översållat med ärr. Hur måtte icke också han ha lidit, tills han blivit så fast, så hård och så ensam?
"Ni har säkert rätt!" sade han. "Även jag simmade i strömmen och även jag står vid stranden. Och förbi mina fötter och mina blickar driva de blodiga liken från Chicago."
"De äro icke de första och de skola icke bli de sista."
"Ni har säkert rätt", sade Auban. "Jag var med bland dem, som kämpade i strömmen. Då jag var tjugo år gammal, då jag icke kände världen, då en del av människorna voro medvetna syndare, de andra oskyldiga änglar, då följderna syntes mig vara orsaker och orsakerna följder - då lyssnade de på mig, när jag talade till dem. Varifrån jag fick mod att paradera med mina fraser framför hundraden - jag förstår det inte nu. Jag var stålsatt mot allt: jag stod i sakens tjänst. Hur skulle jag då kunna fela? - Hos denna tanke hämtade jag hela min kraft; icke hos mig själv. Därav kom min outtröttlighet, min orubbliga tro, min likgiltighet emot mig själv. Och ju längre jag avlägsnade mig från verkligheten, desto närmare kom jag mina åhörare. Ofta gick jag längre än jag skulle vilja -."
"Det var samma väg som chicagoledarna gingo. De blevo drivna framåt och kunde icke komma tillbaka. De måste överbjuda sig själva för att kunna hålla sig själva upprätt. Det är ofta det tragiska ödet för alla dem, som söka mätare för sitt värde hos andra."
"Mitt öde skulle blivit detsamma som deras", fortsatte Auban. "För övrigt var jag icke lycklig. Jag tror icke att självuppoffring kan göra någon verkligt lycklig. - Och jag skulle icke vilja ha dött så -, det har jag åter känt idag. Nej, jag vill kämpa och segra utan att erhålla ett enda sår!"
"Många skola säga, att det är synnerligen bekvämt -"
"Må de säga det. Jag säger: det är svårare än att kasta bort sig själv, fienderna till förnöjelse och sig själv till ingen nytta. - Och vill ni veta vad det var som bringade mig till denna ståndpunkt! Ett skratt, ett hånfullt, isande skratt. Det var när jag höll mitt tal för domarna. Jag kastade dem sanningen i ansiktet, som förbluffade några och bringade andra till vrede. Jag talade om mina människorättigheter och om deras rätt genom makten - det var, kort sagt, ett pompöst, lidelsefullt och fullständigt ovanligt tal, utan all politik och naturligtvis också utan någon som helst nytta, en idealmänniskas barnsliga tal. Det är alltid löjligt att träda fram till människorna med moraliska fordringar, isynnerhet till sådana halvvilda, oförstående, dumma människor, som hämta all livets vishet från paragrafer och formler. Men det förstod jag ännu icke den gången. Under det att jag således talade - jag talade egentligen mera för dem, som icke hörde mig - såg jag på en ämbetsmans kloka ansikte ett leende, ett hånfullt, medlidsamt förkrossande leende, som sade: Du narr, vad bekymra vi oss om dina ord, så länge de icke omsättas i handling!
Nej - jag måste rätta mig: jag såg icke leendet, ty jag fortsatte helt obekymrat att tala. Först senare i fängelset kom jag till medvetande om att jag iakttagit det och här förföljde det mig lång tid - jag ser det än i dag, när jag sluter ögonen!
Det grinade mot mig ur fängelsets murfogar. Det var en fiende, som jag måste övervinna. Men jag såg, att det var ingen som lät slå sig på flykten med ord. Det fanns blott ett enda medel att bannlysa honom: förvärva sig ett lika överlägset leende. Blott emot ett sådant var det förra maktlöst. Jag förvärvade mig det. Jag hade ju tid. Och allt som jag sett och upplevt syntes mig förändrat genom detta nya betraktelsesätt. Jag ser människorna sådana de äro: världen sådan den är. I dag skrattar man icke längre ut mig."
"Det var säkerligen ert livs största gärning, Auban, att ni hade kraft att slita er lös och ställa er på egna fötter. - Men kommunisterna - skulle man kunna hålla det för möjligt, att de flesta blivit förtörnade över nådeansökningarna från några av de dömda?! - Att i detta se ett förräderi, en förnedring, att underteckna lite struntprat och därigenom rädda mitt liv ur mina mördares händer! Tusende sådana lappar skulle jag underteckna och bak ryggen skratta åt de dumhuvud, som väntade "ärlighet" av mig, medan de däremot fingo mig i sitt våld genom bakslughet och brutalitet. Auban, dessa kommunister äro fanatiker, de äro sjuka, förvirrade, de äro fångna av moraliska hjärnspöken -"
"Jag sade dem i söndags, vad jag hade att säga", sade Auban lugnt.
"Och utan all nytta. Nej, dessa människor måste botas genom erfarenheter. Lämna dem åt sitt öde."
Erfarenheten skall bli förfärlig. Det gör mig ont att se hur de skapa sig nya lidanden, de som redan lidit så mycket."
Åter vek samtalet av och rörde sig nästa timma fjärran från Chicago.
Doktorn hade fyllt rummet med rök, vilken han med korta, hastiga drag stötte ut ur sin aldrig slocknande pipa. Rummets stränga allvar mildrades av lampans milda ljus och eldens flammor. En stämning av välbehag fyllde det allt eftersom tiden skred framåt.
"Känner ni sagan om kejsarens nya kläder?" frågade Auban. "På samma sätt är det numera med staten. De flesta människor - därpå tvivlar jag icke - äro innerligt övertygade om, att de skulle klara sig mycket bättre utan densamma. De betala motvilligt sina skatter, som de instinktivt uppfatta, som ett rov från deras arbete. Men tanken: "det måste så vara, enär det alltid varit så", låter dem icke uttala det förlösande ordet. De snegla på varandra tvivlande och skakande. Men det behövs den oförfalskade naturens hela fördomsfrihet till att kullkasta detta konstlade hinder, källan till allt vårt yttre elände, med dessa ord: Men den har ju alls ingen betydelse! Det hela är ju en krass, i öppen dag liggande svindel av enfaldigaste slag! - Och lösenordet till denna förlossning är funnen, det heter: anarki!" -
Auban fortsatte, då hans åhörare eftertänksamt teg.
"Eller låt oss taga följande exempel: I morgon står en drabbning. Två härar, vilka man drivit hit för att ömsesidigt förgöra varandra. Inom en timma skall nedmejandet börja. - Hur många tror ni väl skulle stanna kvar och bli mördare om de under denna timma lämnades fritt val? Och hur många skulle kasta bort sina vapen och vända hem till livets fredliga sysselsättningar? - Alla skulle vända tillbaka, inte sant? Kvar skulle kanske blott bli den lilla hop, som har krig och våld till sitt yrke, Och dock handla alla de andra mot sin vilja, sitt förnuft, sitt bättre vetande, emedan det ännu icke blivit klart för dem. De måste. Ty de drivas av illusionens förbannelse - ett något, ett ofattbart, obegripligt, förskräckligt... Säg mig, doktor, vad det är, detta förfärliga?"
"Vana, dumhet och feghet", sade Hurt.
"O, jag har ingenting emot krigen! Tro icke det!" ropade Auban, och han samlade med händerna samman tidningarna på sitt skrivbord, för att den andre icke skulle se hur upprörd han var. "Icke det ringaste. Slagskämpar och brutusnaturer har det funnits alltid och överallt. Men må de utkämpa sina strider ensamma, för sig själva, och icke tvinga andra människor till att ömsesidigt mörda varandra, vilka icke ha det ringaste med saken att skaffa utan helst leva i fred, tvinga dem under den lögnaktiga förevändningen att deras eget intresse fordrar det, tvinga dem till ett "krig för det heliga fosterlandets skull" och liknande svindlerier! - Jag har ingenting emot krig" - ropade han än en gång, "blott det uteslutande föres av dem, som vilja det. Så mycket bättre - gå löst på varandra ni brutala slaktare, fläng sönder varandra ömsesidigt, utrota varandra ömsesidigt, jorden skall andas ut, när den blivit befriad från er! --"
"Men tills vidare sitta vi ännu i våra staters burar, hopkrupna i dess hörn, ömsesidigt bevakande och iakttagande, pressande oss till gallren, morrande mot varandra, tills vi störta oss över varandra emedan rummet pressar oss och fodret kommer oss olikt tillgodo," hånade doktorn.
Auban svarade i samma ton.
"Det är kampen för tillvaron min vän, den starkare krossar den svagare - så har naturen velat det! -"
"Ja, denna fras, detta slagord från en oförstådd vetenskap, kom dem till hjälp i läglig tid!"
"Med denna ursäkta de sin våldsamma undertryckning och naturens begränsande med de onaturliga fjättrarna av en statlig tvångsgemenskap och stupida lagar, som de betrakta som ofelbara fastän de själva skapa dem. Alltid samma förhållande: arbetet kan konkurrera tills det dör av hunger mitt bland överflödet det skapat; kapitalet förblir höjt över konkurrensen."
"Hurt hade plötsligt åter blivit synbart upprörd vid Aubans ord.
"Allt kan jag fördraga," ropade han, "blott icke det, att vetenskapen, den klara, säkra, obönhörliga vetenskapen, den omutbara, blir förfalskad av dessa maktens och det "beståendes" svindlare och på detta sätt blir gjord användbar för deras strävanden."
Auban hånade åter.
"Och vilka härliga exemplar av släktet människa framgå icke som de "starkaste" ur denna "kamp för tillvaron", icke sant? - Ett exempel. Där är en av våra översta tiotusenden, en medlem av jeunesse dorée: hög hatt, monokel, snabelskor. Han rör icke en hand. Men hans kapital arbetar för honom. Det kastar årligen 1,000 pund i hans knä. Han är dum, intresselös, lat, vid 30 år en ruin.
Där är å andra sidan hundra arbetare, unga pojkar, handlingskraftiga, friska, fulla av mod och vilja, att använda sina krafter - men de kunna icke, vad de vilja. Allt är stängt för dem. De förlamas, bli trötta, modlösa, ligga under. Om de sträva med det, blir deras liv aldrig annat än arbete och sömn. De sluta det förra blott för att gå till det senare; och de stå blott upp härifrån för att gå till det förra.
Den ene har medel till att underlåta att arbeta; de andra ha icke medel till att arbeta. Så uppsuger vampyren den ene efter den andre: han är produkten av det avgudade arbetet från hundra människor. Ett sjukt oproduktivt liv har helt enkelt krossat hundra sunda, produktiva liv. Dagdriveriet har försvagat den förre, överarbetet stulit krafterna från den senare.
Vad är väl detta, säg? - Kamp om tillvaron? Gudomlig vishet? Naturens ordning?" -
Han gjorde ett ögonblicks uppehåll och såg upp till doktorn, vilken stötte väldiga rökmoln ur sin pipa. Därpå fortsatte han:
"Eller en annan bild, lika tilltalande. Den "nådiga frun." Dagen i ända läser hon sina romaner, eller kommenderar sitt "tjänstefolk" i arbetet av vilket hon ingenting förstår. På aftonen låter hon föra sig till balen. Vad hon har på kroppen har i och för sig absolut intet värde -"
"Ingenting har värde i och för sig", avbröt honom Hurt.
"Men det representerar en förmögenhet", fortsatte Auban obekymrad.
Men han blev på nytt avbruten.
"Ack, låt oss lämna detta, Auban!" murrade Hurt. "Så länge arbetarna icke bli förnuftiga, äro sådana existenser, och ändå långt värre, oundvikliga, nödvändiga."
Det hade blivit sent och rummets atmosfär tryckande och varm. Elden var trött. Hurt såg på klockan. Men innan han reste sig, bröt denne egendomlige mans hemliga, blygsamma, nästan motvilliga kärlek till alla förtryckta och lidande fram - likt en häftig flamma - i vredgade ord, som brusande strömmade från hans läppar:
"Dessa dårar! Skola de aldrig bli kloka? Kasta bomber, vilket vansinne! Blott för att göra det riktig lätt för regeringen att krossa dem, icke sant? - Men det synes mig, som om dessa människor lade an på att överbjuda varandra med offer och icke söka sin stolthet i seger utan i undergång! Det ena offret efter det andra! Nej, jag vill icke mera ha något att göra med dem, om de icke taga sitt förnuft tillfånga!"
Han hade rest sig. I skenbart likgiltig ton vände han sig till Auban, vars dystra blick icke ville lämna bordet, där tidningarna lågo samman-skrynklade med sitt olösta problem, och tillade:
"Ni får icke fordra för mycket av mig, Auban. Jag står varje dag vid dödsbäddar - vad betyder väl några få enskildas liv, som med våld bli avhuggna, mot dessa skaror, som ingen räknar och ingen nämner, och som dock - liksom de andra - blott äro offer, fast de aldrig söka försvara sig."
Han räckte honom handen.
"Läs historien. Slå upp den var ni vill, överallt segrare och besegrade. Saken har alltid förblivit densamma, blott talen ha växlat. Om de falla skjutna på slagfältet, förhungrade i gathörnet, kvävda i galgen - är det icke sak samma? - Icke för att falla, men för att segra - äro vi här!"
Auban kunde icke svara. En ruvande ångest för den kommande natten, som han skulle bli allena, hade gripit honom.
Hurt ordnade sig att gå. Men då han redan hade sin hand på dörrvredet, vände han sig ännu en gång till Auban, gick fram till honom och sade: "För övrigt vill jag ytterligare tacka er. Jag skulle ha gjort det för länge sedan. Ni vet, att jag är en skeptiker. Jag tror icke på någonting och alla utopier äro en styggelse för mig. På friheten, som ideal, tror jag således icke. Men ni, blott ni har haft förmåga, att för mig klarlägga friheten som ett medel, varför jag vill säga er, om ni fäster något avseende vid det: enligt era begrepp är jag också anarkist!"
Och därmed tryckte han kraftigt Aubans hand och de båda männens blickar möttes för ett kort ögonblick. Nu kände de varandra. Det var inget blodsband de slöto med varandra. De gåvo inga löften, som bundo dem. Till ingenting förpliktade de sig mot varandra.
Men med denna blick sade de: Vi veta, vad vi vilja. Måhända är den timma icke allt för avlägsen, då vi känna oss starka nog, att hålla stånd mot makten. Då gäller det att hålla samman. Till dess - vaksamhet och tålamod!..
Auban blev ensam. Och med en häftig rörelse reste han sig och gick väl en timma fram och tillbaka på sitt golv, under det elden fullständigt slocknade.
Då tröttheten grep honom, klingade det åter i hans öron: Läs historien!
Han grep på måfå närmaste bok och läste hela natten ända till morgongryningen.
Han vadade ända till knäna i det förgångnas blod. Han såg folkens uppkomst och undergång. Han såg hur ansvaret för deras liv vältrades på enskilda, och han såg dessa enskilda falla samman under tyngden, eller leka med dem, som barnet med bollen...
Han såg huru de, som "ville det goda", skapade det dåliga: villfarelsen.
Han såg hur allt, som varit, icke kunnat vara annorlunda, just emedan det varit så och icke annorledes. Därför gällde det icke att sörja och förbanna, utan förstå.
Att undvika kända villfarelser - det var lösningen, det var historiens nytta och seger, det var vad den lärde...
Auban läste. Och för folkens ruiner glömde han Chicago...
Så slöts han ögon av sömnen. Varsamt drog den boken ur hans hand och lät den glida till golvet.
Blott ljuset fortsatte att brinna.
Tunga drömmar pressade sovaren. Bröstet sänkte och höjde sig oroligt och smärtan, som eljest dolde sig i de hårda dragen kring mungiporna, hade krupit fram ur sina gömställen och lägrade sig på de magra kinderna. De bleka läpparna stodo lätt öppna.
Så gick natten, den fruktade natten.
Då Auban vaknade, hade morgonen kommit. Han klädde om sig.
Först därefter tog han tidningarna. Han visste vad han skulle få läsa. Då han såg, hur handen, i vilken han höll tidningen, darrade, gick han ännu några varv fram och tillbaka, innan han började. Han ville vara stark.
Så läste han, utan brådska, blek, med ett ohyggligt lugn. Men hans hjärta stod stilla.
Det var i chicagotragediens sista akt. morgonen den 11 november.
Staden befinner sig i belägringstillstånd. Alla offentliga byggnader bevakas - man fruktar allt, framförallt brandanläggning. Militären är sammandragen, brandkåren alarmerad; alla misstänkta bli bevakade; juryns medlemmar, domaren, statsfiskalen, polisens chefer, stå under särskilt skydd... De större fabrikerna ha stängt... Fängelset är omgivet av ogenomträngliga led av beväpnade poliser... Ett tumult uppstår: en förtvivlad kvinna irrar med sina gråtande barn längs den levande muren och försöker i vansinnig ångest att komma fram till sin man, innan det blir för sent. Hon blir gripen av råa händer och får tillbringa sitt livs skräckfullaste timmar mellan en fångcells stenväggar...
Tystnaden, rädslans tystnad härskar åter. I de kringliggande gatorna trängas människorna. Samlas de, så gå de genast åter från varandra. De äro förlamade under stundens förbannelse...
I fängelsets inre:
De dömda ha blivit väckta. De skriva sina sista brev; de bli även nu besvärade av några prästers nedriga påflugenhet, som de visa ifrån sig; de intaga sin sista måltid; de utbyta med varandra på avstånd, från sina celler, de sista orden av vänskap och förhoppning för de intressen, för vilka de gemensamt kämpade; och vad de känna, det giva de uttryck i strofer ur minnet, vars ovanliga ljud irrar hotande och mäktigt längs de nakna väggarna:
Förbannelse ni gudar, gudar som vi tillbett -
som oss lockat, narrat och bedragit - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Förbannelse ni kungar, de rikas kungar -
som låtit oss som hundar skjutas - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Förbannelse för dig, du falska fosterland -
som allt med skam och smälek lönat...
- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Och:
Poor creature! Afraid of the darkness,
Who groan at the anguish to come.
How silent I go to my home!
Cease your sorrowful bell -
I am well!
Och denna odödliga sång i vilken de alla fyra instämde, Arbetarmarseljäsen, det efter befrielsen kämpande arbetet - -
"Om oss skall en gång eftervärlden vittna!
Re'n ser oss an vår nutidsvärld..."
Ja, den nutid, som var beredd att jämna vägen för en bättre framtid, icke den som i vanmäktig blindhet åter ville låta det förgångna uppstå, den hade i denna stund sina blickar riktade på dem, fulla av smärta och sorg...
Sheriffen anlände. De dömda omfamnade varandra, tryckte varandras händer, vilka voro belagda med bojor. Avrättningsdomen, vackra ord varmed makten sökte försköna morden, blev uppläst.
Vandringen till döden börjades.
De gingo genom dörren som ledde ut till fängelsets gård; galgarna stodo framför dem. I tur och ordning beträdde de trappstegen upp till desamma, bleka, men obrutna. Vita kappor dragas över deras huvud. I detta sista ögonblick ljuda deras röster hörbart genom omhöljet:
"Den tid skall komma, då vår tystnad skall bli mäktigare än våra tal --" dundrade den förste.
"Hurrah for anarchy!" - ännu ledsagat av ett skratt - hördes den andre. Och "Hurrah for anarchy! Detta är mitt livs lyckligaste ögonblick - föll den tredje in.
Slutligen den fjärde och siste:
"Tillåtes det mig att tala? O mitt kära Amerikas kvinnor och män - - "
Sheriffen ger tecknet. Så ännu en gång:
"Låt mig tala, Sheriff! Låt folkets röst bli hörd -"
Luckan faller... Och fega stackare se hur hjältar dö.---
Ända hit hade Auban kunnat läsa, den följande satsen hade hans blick blott skymtat - ty framför honom stod plötsligt fängelsegården i Chicago i gripbar tydlighet: han ser massan av tvåhundra personer som fyller densamma, de tolv jurymedlemmarna, de högre rättstjänstemännen, vaktarna, tidningsreporterna - en hord fega slavar; han ser galgarna, de fyra männen, vars drag han så ofta sett i bild, upprätta, trotsiga, imponerande; och han ser dem dö, ryckningarna av deras dödskamp, vilken varade fjorton minuter... Fjorton minuter! Slaktaren dödar kreaturen med ett hugg, rövaren sitt offer med ett enda slag, blott dessa mördare njuta långsamt i avskyvärd fröjd av denna "rättfärdighetens seger", som de själva bestämma. och förskansa den egna fegheten bak samma ord, med vilka makten hittills ständigt ursäktat alla förbrytelser: "Ske hans vilja -..."
Tydligt, som en vision, stod tragediens slut för Aubans ögon. Han kunde icke längre uthärda det utan lät huvudet sjunka ned på den över bordet utsträckta armen. Så låg han länge. Ty han måste åter bekämpa all den smärta, groll, vrede, sorg och hat, som på nytt vaknat hos honom.
När han reste sig, var han åter sig själv. Men han mätte åter och åter sitt rums längd med sina oroliga steg.
Tragedien i Chicago -
Vilken publik! Hela denna mänsklighet som kallar sig civiliserad! Ingen enda frånräknad, alla nödgade att taga ställning...
Å ena sidan: stillad blodtörst, djurisk fröjd, maktens jublande seger; det triviala tänkesättets smutsiga prålande med tillfredsställelsen över ordningens triumf; den bornerade moralens bröstande över egen faddhet, samvetets vaknande ånger; ny ångest för vad som nu skulle följa; och börjande förståelse -
Å andra sidan: ångestens skri kvävt av förfäran och skräck; vanmäktig uppvigling och skriande vrede; skam över den egna fegheten, vrede och smärta över de andras; bitterhet, som fullständigt bemäktigar sig hjärtat; dov kapitulation inför det oundvikliga; tusende begravda förhoppningar på jordisk rättfärdighet, tusende nya på slutlig seger för den sak, som nu fick blodsdopet, längtan efter hämndens och uppgörelsens dag, stegrad till det outhärdliga; sentimentalt vemod; och börjande förståelse -
Alla slumrande känslor, som hjärtat är mäktigt, äro väckta! Alla lidelser framlockade ur sina gömslen, bekämpande och sönderflängande varandra i rasande lystnad! Varje eftertanke, allt lugnt förnuft begravt i dessa moln av rök och blod - det var vad dessa mord framskapade...
Tragedien i Chicago -:
Vilka scener! Vilka växlingar!
I första akten:
Jordbävningen, som förkunnar vulkanens utbrott.
Skarorna samla sig till kamp på båda sidorna.
Överlägga, bemanna sig, besluta; ana faran, ropa alla krafter till hjälp, rusta sig.
Larmet av fältropet: åttatimmarsdag!
De första sammanstötningarna: kulorna visslande, tändernas gnisslande, vredens hylande, förbittringens skri, de döendes stönande, kvinnornas gråtande.
Ut över otaliga oroliga huvud och jagande hjärtan bruset av feberaktiga ord fulla av eld och glöd.
Ett dundrande krasch: rök och skrik, död och förintelse.
Raden av lidelser rusa förbi - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
I andra akten:
Efter den högljudda, öppna kampen på offentlighetens fält, den stilla, dolda, men långt skräckfullare kampen på "lagens grund".
Stora rättegångssalar och
trånga fängelseceller. Galler, som skilja vänner från
vänner. Höga fängelsemurar, så höga att
icke ens solen stiger över dem... O frihetens gyllene sol - att
icke se dig på aderton månader och så - utan att ha
fångat en enda av dina strålar - ned i den eviga natten -
- - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Och slutligen tredje och sista akten: - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Ridån hade gått ned, men tragedien var icke slut.
Nej, de som satt den i scen hade glömt efterspelet!
Ett efterspel, ett oanat efterspel måste med tvingande nödvändighet komma. Det var propagandan, som detta förbannelsevärda dåd hade framtvingat: ekot, som skulle väcka otaliga ännu slumrande hjärtan till svar på det passerade. Tusenden skulle fråga: "För vad måste dessa män dö?" - Tusenden skulle svara: "För de undertrycktas sak." - Och vidare: "De undertryckta äro vi, varje timma säger oss det. Men är det vår livsuppgift att lida?" - Och åter svaret: "Nej, er bestämning är att vara lyckliga. Er befrielses dag är kommen. Dessa män ha dött för er lycka. Läs deras tal - här äro de. Lär av dem att känna vilka de voro, vad de ville, att de icke voro mördare utan hjältar." - Och de undertryckta vakna. De höja de arbetströtta pannorna och bojorna rassla kring deras händer. Och nu höra de dess rassel. Då griper dem vreden, de resa sig och slita sina fjättrar. Och svingande de blänkande vapnen högt i luften, störta de löst mot undertryckarna, gripa och krossa de om nåd ropande. Deras händer vilja släppa, men en stämma ropar: "Chicago!" Blott detta enda ord: "Chicago!" Då tiga alla tankar på nåd. Utan barmhärtighet utkämpas den största kamp, som den bävande jorden skådat.
Fram till sina dödas gravar träda segrarna. De blotta sina huvud och tala: "Ni äro hämnade. Sov i frid."
Och återvändande lära de sina barn vem dessa varit, som de så ärade, hur de levde och hur de dogo.
Det skall bli efterspelet till tragedien i Chicago...
Auban låg böjd över de sammanskrynklade tidningarna, betäckande dem med sina armar och sitt huvud, liksom om han därmed kunnat dölja, vad som bedövande uppsteg från dem, likt en dunst av friskt blod... Hans klappande hjärta ropade efter ett förlösande ord.
"Dårskap -" kastade hans förstånd till honom.
Men han kände, att det var
alltför lättvindigt. Och så dog det på hans
läppar.
