Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 4. Episkopatet - V. Den apostoliska successionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
146
den katolska enheten och sanningen, skola de särskilda
församlingarna vara i denna sanning och denna enhet och
stanna i gemenskap med den universella kyrkan, endast
så länge de äro i gemenskap med sin biskop. Endast
genom honom kunna de vara hvad de äro, lefvande
delar af det hela, trogna lemmar i Kristi kropp. Från denna
stund är allting fullständigt förändradt i de föregående
förhållandena. Biskopen har icke mera sin rot eller skälet
till sin tillvaro i den särskilda församlingen, utan i den
katolska kyrkan, hvars representant och organ han blir
hos dem, hvilka han är föresatt. Han beror icke mera i
någon grad af sin församling ; det är tvärtom församlingen,
som beror af honom. Nu ha vi för första gången framför
oss den katolske biskopen, och den utveckling, hvars
skeden vi följt, lider mot sitt slut.
Man ser, i hvilken mening Ignatii lära förändras. I
stället för hans mystiska uppfattning sättes en realistisk, i
stånd att juridiskt grunda episkopatets rätt att styra kyrkan
och förkunna tron. Kristus leder fortfarande enligt denna
den universella kyrkan genom apostlarnes kollegium. Det
är apostlarnes tradition, som grundar den katolska
enheten. För att samla och göra denna tradition gällande
måste biskoparne vara deras legitima arfvingar och
efterträdare. Det är sålunda den apostoliska successionen,
garanterad af den officiella ordinationen, som blir den
verkliga grunden till biskoparnes auktoritet. De »äldste»,
som Ignatius här införde, ha ingenting att göra härmed. Det
är endast ett besvärande och underordnadt bihang, som
försvinner genom att utan vidare förbigås. Arflinjen blir
därigenom endast så mycket rakare och tydligare: från
Gud till Kristus, från Kristus till apostlarne, från
apostlarne till biskoparne, deras legitima efterträdare. Detta
är den i hög grad praktiska förenkling, som den
biskopliga teorin undergår från midten af andra århundradet och
som man återfinner i Irenæus, Hippolytus och
Tertullianus’ skrifter.06
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
