Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 3. Dogmens fortskridande upplösning - IV. Dolda frön och nya röster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°4
före hvarje religiös teori, och en intellektuell kraft af
utomordentlig makt och styrka. Det skulle ha varit honom
moraliskt omöjligt att offra det ena elementet åt det andra.
»Förnuftet och känslan», skref han till Jakobi, »bo hos
mig ofta åtskils, men de vidröra hvarandra. Det är ett
slags galvanisk stapel, hvars gnista hos mig skapar andens
verksamhet.» Hans lifs uppgift, hans tankes arbete, skulle
sålunda bli att försona känslan och förnuftet och göra en
vetenskaplig lära af hans religiösa tro. Om motsägelser
finnas i den syntés, han försökt, om filosofen och den
kristne i honom icke alltid öfverensstämma, beror detta
därpå att problemets lösning visserligen aldrig kan ske
annat än närmelsevis och icke tillhör en människas
gärning, utan mänsklighetens historiska uppgift.42
Det gemensamma misstaget hos de båda partier,
rationalister och supranaturalister, hvilka på teologins
arena levererade hvarandra en så gammal och så
ofruktbar strid, var, att de betraktade tron såsom en summa
af traditionella doktriner, hvilka de förra härledde från
förnuftet, men de senare läto falla ned från himmelen.
Det var samma sätt att reducera religionen till en
intellektuell operation. Schleiermacher beröfvade de stridande
själfva marken, på hvilken de stredo. Tron, sacle han,
är icke en lära eller ett system af läror; tron är hvarken
en dogm eller en föreskrift, som man erhåller från en
främmande auktoritet; tron är den lefvande fromheten,
den inre bestämmelsen hos själfva den religiösa känslan;
det är ett förhållande till Gud, som förnimmes med glädje
och med själens kärlek. Tron, som är ett psykologiskt,
oberoende och ursprungligt förhållande, blir sålunda ett
ämne för iakttagelse och ett erfarenhetsrön, icke allenast
ett individuellt, utan ett kollektivt erfarenhetsrön, ett
historiskt och stadigvarande faktum i den kristna kyrkans eget
lif, hvilket såsom sådant tvingar sig på den filosofiska
reflexionen, som bör studera det och arbeta på att göra
det begripligt. Detta arbete tillhör teologin. Tron är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
