Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enligt min åsikt märker man hos ungdomen i våra skolor
en återspegling av denna tidens benägenhet för
stämningsväsende. Det märkes både i gott och ont. I gott så till vida,
som ungdomen nu kanske mer än förr låter sig ryckas med
av en livlig och stämningsfull undervisning samt är mera
mottaglig för poetiska och konstnärliga intryck, men även i ont så
till vida, som den synes vara mera ömtålig, mera ombytlig
och har mera svårt att koncentrera sig på riktigt stora
ansträngningar. Vad som mycket bidrager härtill, är uppfostran
i hemmen, i det föräldrarna med all sin omsorg om barnen ha
så svårt att någon gång neka dem något, att sätta gränser
för deras begär. Många leva nämligen i den föreställningen,
ätt ett barn är lyckligare, ju mera ohejdat det får
tillfredsställa alla sina önskningar. Detta är ett fullkomligt misstag,
ty den som får alla sina önskningar uppfyllda, låter snart sitt
begär sträcka sig till det omöjliga, det orimliga — och blir
olycklig. Den som däremot alltid har något att vänta på och
längta efter, blir icke blaserad, utan håller sitt sinne spänstigt.
Att bortskämda barn lätt utvecklas till nyckfulla,
njutnings-lystna stämningsmänniskor, är ju alltför tydligt.
En omständighet, som man icke heller får glömma, är att
detta obehärskade stämningsväsen innebär en särskild fara för
oss svenskar, som med all vår stolthet dock äro så djupt lyriskt
anlagda. Vår odlings historia har att uppvisa en mängd rikt
utrustade personligheter, som kunde ha utvecklat sig till något
stort, men som blivit endast fragment. Det som fattades dem,
var förmågan att samla sig, att stå emot missräkningar och
fortsätta med ihärdigt arbete trots motgångar, trånga
förhållanden, brist på erkännande och dylikt. Många, många både
män och kvinnor med rika möjligheter ha gått under, därför
att de varit för mycket stämningsmänniskor för att kunna leva
ett lugnt borgerligt liv, men å andra sidan icke haft nog energi
för att giva gestalt åt sina konstnärliga intryck, vilka därför
icke tjänat till något annat än till att sönderslita deras egen
själ.
Det säger sig självt, att denna fara är allra störst för kvin-
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
