- Project Runeberg -  Anne på Grönkulla /
107

(1909) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Annes bekännelse.
— Jag — Jag såg den nu på eftermiddagen, när ni var
borta i Skyddsföreningen, sade Anne, något långdraget. — Jag
gick förbi er dörr, och då såg jag den på nåldynan och steg
in och tittade på den lite grand.
— Rörde du vid den? sade Marilla strängt.
— Ja-a, medgav Anne, jag tog upp den och satte fast
den i bröstet på mig, för att se, hur den skulle ta sig ut.
— Det skulle du inte alls ha brytt dig om — små flic-
kor ska inte röra vid andras saker. Först och främst hade
du ingenting i mitt rum att göra, och vidare skulle du aldrig
ha rört vid en brosch, som inte var din. Vad gjorde du av den?
— Ack, jag lade den tillbaka på byrån! Jag hade den
inte på mig en halv minut. Det var visst aldrig min mening
att göra något illa. Jag tänkte inte, att det kunde ligga nå-
gonting orätt i att gå in och prova broschen, men jag ser nu,
att det var så, och jag ska aldrig göra om det mera. Så myc-
ket vet jag då med mig själv, att jag gör aldrig om samma
stygga sak två gånger.
— Du lade den inte tillbaka, sade Marilla. — Broschen
finns ingenstans på byrån. Du måste ha tagit ut den med
dig, Anne?
— Jo, jag lade den tillbaka, sade Anne hastigt — litet
näsvist, tyckte Marilla. — Jag minns inte precis, huruvida jag
satte fast den i nåldynan eller lade den på porslinsfatet. Men
att jag inte bar bort den, vet jag då säkert.
— Jag ska gå och titta ännu en gång, sade Marilla, be-
sluten att vara rättvis. — Om du lade broschen tillbaka, ska
den väl vara där ännu. Är den inte där, så vet jag, att du
inte gjorde det — det kan ju var och en inse.
Marilla gick in på sitt rum och letade grundligt, ej
blott på byrån utan på varje annan plats, dit hon kunde för-
moda, att broschen möjligen förirrat sig. Den var och blev
försvunnen, och hon återvände till köket.
107

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:30:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annepagran/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free