Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. I stället för kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon föreföll vara en trettio år men var redan rätt fyllig
— svampigt blekfet. Tuschning av ögonbryn och
sminkning av kinder framhävde ytterligare det osunda i
hennes utseende. Hon hade aldrig varit vacker. Pannan hade
ingen form, näsan var en smula platt och läpparne
negerartat tjocka. Halsen gick ihop med bålen. Ena bröstet
hängde slappt över linnet, som var prytt med
maskinbroderad garnering.
Han kastade en blick på hennes klädsel. Allt i
densamma var billig imitation, som kunde lysa i gatans
halvdunkel, men ej tålde någon granskning.
Han väckte Peterzohn. Så snart denne, som nyktrat
till tämligen, såg var han befann sig, steg han genast upp
och kastade på sig kläderna. Löskragen stoppade han i
fickan och slog upp överrockskragen.
»Tvi. . . .», utbrast han svärjande och såg på kvinnan
i sängen. »Man får allt lov att vara bra full för att hålla
till godo med något sådant».
»Det tycker jag verkligen», erkände Johan Larsson.
Och hans tanke flög hem till hans egen sängkammare.
Där var allt rent och vitt — linnet som snö med stilfulla,
hemvirkade mellanspetsar. Blotta åsynen av de porösa
filtarne värmde. Allt var luftat. Fönstret stod uppe mot
trädgården, därifrån blomsterångan trängde in.
I sängen till höger vilade hans hustru, så ren att hon
doftade efter den dagliga kalla avrivningen, och i ett av
henne själv broderat linne, som var ett konstverk.
Nedanför sängen lågo hennes kläder, där allt var hemvävt
och frukten av lika god smak som handaskicklighet.
Bredvid hennes säng stod lillminstens. Han var som
en ros, denna frukt av två människors svindlande sällhet
att få ge sig hän åt varandra.
Nu log hon i sömnen, och hon sade något helt tyst.
Han förstod, att det var hans namn, som rörde sig på
hennes läppar, och i tankarne kysste han dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
