Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 2 - Om delaktighet i dråp enligt de svenska landskapslagarna. Af Karl Gustaf Westman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 17: 2 ENLIGT DE SVENSKA LANDSKAPSLAGARNE. 23
ges på, att vederbörande högtidligen nämts till den ena
eller andra medskyldighetsgraden på tinget1.
Att ederna omredigerats i VGL II så, som i aftrycket
ofvan syntes, erbjuder intet öfverraskande. Mellan tiderna
för de båda lagredaktionernas tillkomst faller nämligen en
period, då inkvisitoriska rättsprinciper och kyrklig
påverkan haft tillfälle att göra sig gällande och ändra
uppfattningen af edens betydelse. Man behöfver t. ex. blott läsa
uttalandena härom i företalet till VGL II. För att
tillfredsställa de nya fordringarna på edens sanning har man i
VGL II strukit de gamla formlerna och gifvit ederna ett
innehåll, som för alla fall motsvarade det verkliga
förhållandet. Som ett vittnesbörd om detta ha ederna i sin nya
form ett värde, som de bibehålla, vare sig ändringen är
att uppfatta blott som ett förslag, framställdt af VGL ILs
säkerligen kyrklige redaktör, eller den verkligen af
bondemenigheten upptagits till bruk i praktiken.
Jag har hittills uppskjutit att tala om ’radsbanen’.
Anledningen härtill har varit, att den ed, som svärjes mot
honom, i båda lagarna anges lika och därför ej kunnat
indragas som bevismaterial i den nyss afslutade
jämförande undersökningen.
Här må endast den äldre lagens stadgande återges.
Md 3. — § 2. Raszbana skal \>ing uisa vm sak }>a
f)u kallar han sannæn at væræ, at han ræd han hælræjjum
han skal nita firir a endaghæ mæö tylpt at fæfjerni ok halua»
at möfjerni. Falss han at bakuni, }}a skal han böta haluæ
1 Det ingår sålunda i edgärdsmännens ed att besvärja, att något
ägt rum på tinget. Man skulle eljes väntat, att detta intygats med
^{jingsmanna vittni’, eller att åtminstone, liksom i S I: pr,
edgärds-männen vid dylikt fall förstärkts med sådana. Tingsmannavittnenas
roll inskränkes emellertid i VGL I Md I: 2, 3 till att genom en
högtidlig förklaring inleda förhandlingarna mellan ätterna. De äro således
snarare tingsmenighetens ombud än ett kärandens bevismedel, som
Lehmann, Königs†rieäe. S. 17 däremot anser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
