Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma år bönder att vid 40 marks böter flytta in till närmaste stad för att
der bygga och bo.
• Före Stockholm hade Kalmar stad gifvit sig. Borgame öppnade en af
portarna och Arvid Vestgötes folk tog staden i besittning den 27 maj 1523,
Men ännu återstod det fasta slottet, som af Sören Norby var så väl försed t, att
det enligt hans uppgift bort kunna hålla sig ett helt år. Berent von Mehlenr
som af Gustaf fick Kalmar och dess län i förläning, lyckades emellertid till
Norbys stora harm att förmå besättningen till dagtingan redan den 7 juli,
Elfsborg hade i början af året blifvit af danskarne utrymdt och afbrändt.
Ännu återstod Finland. Såsom nämdt är, hade Gustaf i september
1521 ditsändt folk för att befria landet; men på våren följande år gaf sig
Sören Norby dit öfver, slog dem som belägrade Åbo och gjorde ett hastigt
slut på kriget. På hösten 1522 blef han af Kristiern förlänad med hela Fin*
land och var beredd att till det yttersta försvara det. 1 början af augusti
1523 sande Gustaf för andra gången trupper dit, 400 ryttare och 2000 man
fotfolk under anförande af Erik och Ivar Fleming. Fästningarna voro väl
försedda, men Kristierns flykt och Stockholms fall hade nedslagit modet och
förhoppningarna hos hans anhängare. Den ena fästningen efter den andra
gaf sig, och inom ett par månader var hela Finland i Gustafs händer; de
sista fästena uppgåfvos den 10 oktober.
I samma mån som befrielseverket närmade sig sin fullbordan, blef det
myckna utländska krigsfolket öfverflödigt, och då dess underhåll kostade
betydliga summor, måste Gustaf vara betänkt på att göra sig af med den del
deraf som ej nödvändigt behöfdes. Men innan obehöfliga knektar och
båtsmän kunde afsändas, måste de hafva sin innestående sold, som uppgick till
ej ringa belopp, och Gustaf saknade penningar; klippingar ville de ej mottaga.
Konungen lyckades emellertid förmå de ltibska sändebuden att lofva att
försträcka och i Löbeck till knektarne utbetala den behöfliga summan, och
sålunda kunde strax efter Stockholms eröfring en betydlig del af det främmande
folket sändas ur landet. Detta var en stor lättnad, men snart kommo nya
bekymmer, lfibeckame fordrade betalning, och inga föreställningar kunde
förmå dem att lemna anstånd; ville Gustaf ej få den mäktiga staden till sin
fiende, måste han göra utvägar. Och den summa de hade att fordra var
»dråpeligt stor». Gustaf uppger den 13 juli i ett bref till biskop Brask, att den
summa han då genast skulle betala uppginge till 200000 gyllen. Under mötet i
Strengnäs hade en silfverskatt blifvit påbjuden, men den förslog ej, andra
åtgärder måste tillgripas. Gustaf vände sig till den enda inrättning hvaraf
penningar till större belopp nu kunde i Sverige erhållas, kyrkan. Efter rådets
hörande utsändes bref till alla stift i Sveriges rike med begäran att af kyrkor ochi
kloster få till låns uppgifna betydliga summor; af Upsala kyrkor begärdes 400
lödiga mark, af Veste rås’ lika mycket o. s. v. Som det förutsattes, att dessa
summor ej kunde lemnas i reda mynt, fordrades att man skulle lemna kalkar,
monstranser, och andra klenoder, allt skulle skickas »utan all töfvan och försummelse
vid konungens ynnest och vänskap behållandes». Sålunda fick Gustaf ihop en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
