Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det började med en erinran om den tid, då konungen »gick fridlös i
skogen» bland dalamännen, de bade sedan hjelpt bonom att drifva tienderne
ur landet ocb fatt bonom allt riket i händer, men derefter försmådde konungen
svenska män ocb drog in tyskar ocb danskar. Och huru hade han hållit sin
konungaed? Okristligen hade han beskattat kyrkor och kloster, prester och
munkar, tagit alla klenoder som gifna och vigda voro till Guds tjenst och
det alltsammans onyttigt förskingrat; från kyrkorna hade han tagit »alla
svenska penningar och lagt der igen alla de onda klippingar som han sedan
srjelf aflyste»; han hade tagit kyrkornas tionde, hvilket ingen kristen herre före
honom gjort. Dylikt ville de ej längre tillåta. Sören Norby hade han »gifvit
lös med dagtingan», förrän riket var för honom tryggadt; rikets rätt till
Gotland hade han gifvit i främmande mäns hand; fru Kristina hade han låtit
gripa och kasta i fängelse, hennes son Nils hade han låtit förgöra eller drifva
nr landet, alla män som troget tjenat Sveriges herrar och Sveriges rike hade
han fördrifvit, alla riksens förrädare droge han in och gåfve dem makt och
ära. De hade derom »förmanat honom med skrifvelse och ödmjuka
förmaningar» och tillika bedt honom, att han skulle skaffa dem bättre köp på hvad
de behöfde, men han hade det alls intet aktat, »utan dess flere dragit in i
riket af deras ovänner, och dess längre de väntade efter godt köp, desto värre
köp hade de på allt det de behöfde». Dylikt stode ej längre att lida; ville
konongen ej gå dem till möte och afhjelpa deras klagomål, »då förmå vi, heter
det, ingalunda hålla eder den huldskap och troskap vi eder lofvat hafva». »Vi
kunna då märka, att I viljen platt förderfva oss fattiga sveuska män, hvilket
vi nast Guds hjelp afvärja vilja med alla dem som svenskt blod och ett godt
trofast hjerta hafva till sitt fädernerike, det bästa och yttersta helige Erik
konung och alla rikets heliga patroner gifva oss nåd till. Der rätter eder
fullkomliga efter.»
Så skrefvo dalkarlarne den tiden till sin konung. Man finner, huru
fullkomligt obesväradt de säga honom sin mening och huru de tala till honom
8a, »som vore han deras man mera än de hans undersåtar». Man ser tillikar
bura de äro vilseledda genom osanna eller halfsanna berättelser och
huruledes-de ge konungen skulden för saker som han såg lika ogerna som de, men med
bästa vilja ej kunde hjelpa. Brefvet visar oss äfven, huru underligt de flendtliga
rörelserna mot konung Gustaf voro sammanväfda och huru dalkarlarne sig
ovetande gingo deras ärenden hvilka de betraktade som sina värsta fiender.
Då konung Gustaf mottog detta bref, var han i Vesterås. Med anledning
af oron i riket hade han dit kallat rådet med meniga frälset och ombud för
köpstäder och härad till en »allmän herredag», som sammanträdde i böljan
af maj 1525. Redan i kallelsebrefven hade han förklarat sin afsigt vara att
af-säga sig styrelsen, om man ej dermed vore belåten. Denna sin föresats utförde
han, men församlingens böner och löften om trohet förmådde honom att
stanna vid regementet. Härom underrättade han nu folket i hela riket,
sär-skildt dalkarlarne. Han sade dem, att han ej kunde tro, att alla varit ense
om hotelsen att uppsäga honom trohet: det kunde endast vara några få visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
