Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanna besorjas af en annan herre, som vore mer lämpad dertill; han begärde
för sin möda endast ett län, hvaraf han skulle göra riket tjenst så väl som
någon annan. Han ville emellertid till ständernas pröfning framställa några
saker som voro af vigt ej blott för honom, utan för hvem helst som komme
att fa regementet om hand. Den första vore, att kronans räntor voro allt
for ringa och ej förslogo till behofven. I dessa örligstider behöfdes mycket
folk, så ock bössor, värjor, skepp och harnesk, och det vida mer än förut, sa
rida riket ej skulle blifva andra länder allt för mycket efter. »Kunglig ståt»
kräfde ock större kostnad än en vanlig riksföreståndares; sändebud behöfde
ofta skickas till främmande furstar, dylika skulle ock emottagas, desto liere,
ju flere länder blefve Sveriges vänner; sådant kostade penningar. Slotten voro
förfallna, somliga »omkullslagna», det Yore ej ringa kostnad att åter bygga
dem upp. Skulle giftermål med någon främmande furstinna komma i fråga,
kr&fdes dertill penningar. Ridderskapet, »som nu, Gud dess lofvad, växer till
igen», vore försvagadt for mycket örligs skull och mest derfor att dess
egodelar till största delen kommit under kyrkor och kloster, det ville derför liafva
c *
hjelp i förläning af kronan, men i samma män minskades hennes inkomster.
Kronan vore dessutom försvagad derigenom att »hvar ville vara konung öfver
sina egna landbor», tullen vore borta, Kopparberget och Silfverberget intet
vid makt; med ett ord, ställningen vore sådan, att kronans utgifter gingo till
(iOOOO mark, men inkomsterna endast till 24 000. — En annan sak som
konungen ville iägga ständerna pä sinnet vore frågan om landsköp. Städerna
klagade att dylikt idkades mot lagen, men dä man sökte straffa det efter
lagen, »falla somliga landsändar deremot och vilja att sådant icke straffas skall,
och följer då derutaf, att om man i den saken gör efter lagen, skall man
vänta sig uppstöt och obestånd derför, gör man icke efter lagen och straffar icke
slikt oköp, så blifva städerna forderfvade och hela landet får oköp; och vändes
dock allt konungen till, att han det vållar. Då så tillgår, må livar man
besinna, om någon tid kan företagas godt regemente i riket.» — Det vore
oek tydligt, att då utländska herrar förnummo, att svenska män voro »så lätta
på tygeln och läto sig snarligen förföra», skulle de lätt frestas att uppväcka
och underblåsa tvedragt i riket och så göra sig till aess herrar, riket till
iorderf. — Dessa punkter hade ej {konungen framstält »af någon lätthet eller
for något snacks eller omslags skull, utan af rätt allvarlig mening, för att
ständerna måtte desto allvarligare betänkta varda». Han bad dem öfverväga
dem och besinna, »med hvad lämpa man kunde bota dessa brister, eho som
radande blefve öfver riket».
När uppläsningen var slutad, begärde konungen att ridderskapet och
biskoparne skulle gifva svar på hans framställning. Då reste sig Ture
Jönsson, den äldste af rådsherrarne, ocli bad konungen ej förhasta sig, utan med
talamod höra deras svar. Härtill jakade konungen, och Hans Brask fick
ordet. Han visste att frågan innerst gälde kyrkans egendom, och hans svar
blef derefter. »Yi som äro uti detta andliga ståndet, yttrade han, måste
bekänna, att vi äro vår allra heligaste fader påfven tillsvurna och hafva lofvat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
