Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Yttermera må dn säga din skrifvare, att han blifver vid sitt modersmål
svenska och skrifver oss icke jeg för jag till», ehuru visserligen Gustaf sjelf
och hans kanslikarlar ej sallan gjorde sig skyldiga till dylika danska former.
Reformatorerne åter höllo sig nästan alldeles fria derifrån. Deremot var det
ett annat språk, hvars inflytelse på det svenska fortfor, om icke tillväxte*
äfven i reformatorernes skrifter, och det var tyskan. Den lifliga
förbindelsen med Tyskland icke allenast fortfor genom hit ankommande tyska krämare
och krigsmän, genom det ännu vid denna tid talrika tyska borgerskapet i
de svenska städerna och genom hemvändande svenskar, som besökt de
främmande högskolorna, utan ökades, såsom nämdt är, väsentligen genom
reformationen. De tyska reformatorernes skrifter voro de svenskas högsta
förebilder, hvilka de äfven till en del öfversatte, och från hvilka de lånade ord
och former så mycket hellre, som ingen politisk afvoghet, sådan, som fans
mot Danmark och danskan, här manade dem att strängt hålla på sin
sjelf-ständighet. Också erinrar sjelfva den härliga bibelöfversättningen, hvars språk
för öfrigt är det renaste och skönaste, som i någon svensk skrift från denna
tid forekommer* både i tolkningen och i språkformen på sina ställen väl
mycket om Luthers öfversättning.
Bredvid det kyrkliga författarskapet intager det politiska ett
framstående rum, i synnerhet om vi dit räkna icke blott det som skrefs, utan
äfven det som talades. Tidens politiska lif med dess patriarkaliskt enkla
och, om vi så få säga, dramatiska former gåfvo rikligt tillfälle till
vältalighet och kräfde i hög grad af de ledande männen, att de egde ordet i
sin makt. Och vilja vi i en tid, som var mera poetisk i sina handlingar än
sina rimmerier och hade förre poeter än talare, lära känna de bästa
vit-terhetsalstren, då skola vi icke blott höra på de andliga talarne, som nämdt
är, utan äfven på de politiska männen i deras öfverläggningar, menigheterna
vid deras »samspråk» och i deras bref till medallmoge och konung samt denne
sjelf, allra helst kung Gösta på sin tron inför ständerna eller dikterande i
sitt kansli, i domkapitlen i tvist med prelater, på sammankomster med
her-rarne eller allmogen samt i sina skrifvelser och bref till fogdar och frälse*
till prester och allmoge, till meniga riket eller äfven främmande makter.
Det är svårt att finna en folklig vältalighet som öfverträffar konung Gustafs.
Han var som nämdt ingen lärd herre, men hade ett ljust hufvud och mångsidig
begåfning samt egde dessutom en praktisk skola som få. Denna skola
utbildade äfven hans medfödda lätthet att uttrycka sig. Hans tal — säger en
samtida — flöt så lätteligen, att ingen möda spordes. Också berättas
det-att, då han höll stämma med menigheten, och någon embetsman förde talan
å konungens vägnar, allmogen gema ropade, att de ville höra kung
Gösta-sjelf. Hans språk till undersåtarne är ett vårdadt, men okonstladt
hvardagsspråk; såsom en landets fader talar han till dem än hjertligt och
ömt (såsom i afskedstalet 1560), än barskt och vredgadt (såsom i Veste rå»
1527), alltid enkelt och rättframt, ehuru rättframheten visserligen alltid
döljer mycken klokhet. Ej sällan blandar han i allvaret den kostligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
