Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Sagor bland kabylerna - Abn med fårhufvudet - Hvad barnen sjungo - Husen sucka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I början voro fåren rädda och oroliga, men
småningom vande de sig vid honom. Då det blef vinter
och de vilda djuren kommo ned från bergen och togo
de andras får, förlorade Ben Mulay aldrig något af
sina. Medan det var mörkt gick mannen
oupphörligt kring hjorden, men då det var klart och
månen sken, satt han på stenen, vaggade fram och
tillbaka med hufvudet och suckade djupt. Så
fortgick det under sju år, Sedan hörde man aldrig mera
af Abn med fårhufvudet.
Klara måne, som skiner ned i den allra minsta gata,
Bringa helsning från oss till våra vänner;
Säg: komma de ej för att se till oss,
Så komma vi för att besöka dem.
I afton hafva vi det allesamman godt,
I morgon äro vi kanske sjuka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
