Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. II. Anfall och strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begynnelsen och ändan af hela systemet och hela dess predikan,
vill jag åtnöja mig med att för eder uppläsa ett stycke ur d:r
Nyströms stora bok öfver positivismen, som är tillräckligt för
att icke lemna något tvifvel öfrigt.
Arbetareinstitutets föreståndare säger sålunda: »Huru se
vi ej barn, på grund af nedärfda fetischistiska erinringar och
dispositioner, vara utomordentligt benägna att tro på spöken,
allt ifrån den allra första och obetydligaste häntydning derpå.
På samma vis finnes det individer, som hela lifvet tro på en
gud och som anse denna tro som fullkomligt helig och
oomtvistlig — fastän det kan med lätthet bevisas, att densamma,
lika litet som tron på spöken, är grundad på en verklig
tillvaro af detta väsen, utan endast genom en gammal, af föräldrar
och uppfostran bibragt tro fått sitt rotfäste.»
Läran om menniskans icke-fortvaro efter döden framställes
i ett nyligen tryckt »Samtal mellan en qvinna och en
positivistisk prest» sålunda: Man måste hos hvarje sann mensklighetens
tjenare urskilja två på hvarandra följande lif, det ena timligt,
men direkt, utgörande lifvet i egentlig mening: det andra
indirekt, men fortvarande, börjande först efter döden. Det första
är alltid kroppsligt och kan bäst benämnas objektift, i
synnerhet i motsats till det andra, som bäst uttryckes med subjektift,
derför att det endast finnes hos de efterlefvande i deras hjerta och
sinne». — Denna minnets odödlighet, d. v. s. den, som lika väl
tillkommer en död hund, en sönderslagen porslinskruka eller en
vissnad blomma, och som naturligtvis icke tillkommer de flesta
menniskor längre än under några få år af andra menniskors
lif — det är den »ädla» personliga tillvaro, som positivismen
tillerkänner vår »själ».
Hvad viljans frihet beträffar, heter det helt kort och godt
i »Positivismen» å sid. 161. »Erkänner man» (såsom positivismen)
»att menniskan står i oupplösliga och oupphörliga förhållanden
till den yttre verlden och menskligheten och att hon deraf är
beroende, så kan det naturligtvis ej vara tal om fri vilja, blott
om vilja.»
Huru positivismen, efter förnekandet af dessa tre
grundbegrepp, kan komma till rätta med en hel mängd från oss andra
lånade och i dess system löst inpassade moral- och
samhällsbegrepp, det må den sjelf, bäst den gitter, försvara inför den
filosofiska kritiken. Här är naturligtvis icke platsen att utföra
en sådan, ej heller är jag mannen dertill. Lika litet faller det
mig in att här vilja vädja till det fromma nitet eller till den
religiösa bekännelsetroheten, känslor som måste vara främmande
för våra förhandlingar. Men så mycket anser jag mig med fog
kunna förutsätta, att i denna församling många jemte mig, helt
enkelt af sitt sunda förstånd, döma, att med de anförda
grundsanningarna stå och falla: all sann frihet och sedlighet, all lag
och rätt utom styrkans, all mensklig samvaro utom förtryckets,
all kultur, och att, om positivismen skulle genom sin s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
