Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hos gruffolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tilläggen till den kontanta lönen af ersättningar in natura,
bostädernas beskaffenhet och sist men inte minst den anda
af sparsamhet och ordning eller motsatsen, som i högre eller
lägre grad gör sig gällande inom en arbetarbefolkning.
Geijerstam sysslar först med förhållandena vid Dannemora,
och när man erfar, att aflöningarna där för tio år sedan voro
1 kr. à 1,10 om dagen, så frågar man sig, hur en arbetares
lif vid Dannemora måste gestalta sig under sådana villkor.
Men härvidlag visade det sig just, att en anda af ordning
och sparsamhet uträttat underverk.
»I Dannemora liksom på andra ställen i vårt land har
grufdriften fordom bedrifvits på det sätt, att de kringliggande
bruken — hvilka själfva uppstått till följd af grufvornas
närhet — varit delägare i grufvorna. De hade hvar sin lott, och
hvarje bruk bröt ur grufvan för året hvad som ansågs
nödvändigt för brukens behof. När vintern kom och snön gjorde
frakterna lättare, kördes så malmfororna ned till bruken och
bearbetades vidare till tackjärn, stångjärn o. s. v.
När man tänker på denna ytterst enkla procedur, är
skillnaden mellan våra dagars tillvägagående iögonenfallande.
De gamla bruken äro nu förenade i ett enda aktiebolag,
denna nutidens form för storkapitalist, där personligheten
försvinner och arbetaren ej längre har att göra med en
öfverherre, hvilken dock alltid måste vara en människa, utan i
stället står ansikte mot ansikte med en obestämd, oåtkomlig
makt, med hvilken det är svårt nog att få tala, och hvars
fordringar i regeln blifvit lag, utan att arbetaren kan begagna
ens den utväg, som förr stod honom till buds, nämligen att
personligen få tala vackert vid sin husbonde. Hans husbonde
är nu aktiebolaget, och det är en hel historia att få tala med
ett aktiebolag. Disponenten (eller direktören) är den, hvilken
nu i förhållande till arbetaren blir detsamma, som hvad
husbonde fordom var. Men disponenten är ej, hvad namnet
synes vilja göra honom till. Disponenten disponerar strängt
taget ingenting alls vid grufvan, hvarför också titeln
förståndigt nog här och där utbytes mot den korrektare
benämningen direktör.
Disponenttiteln lär ha uppkommit vid bruken, när i gamla
dagar en kull af syskon skulle göra upp den gemensamma
äganderätten till ett järnbruk. För att då ej splittra
egendomen gjordes den äldste brodern till ’disponent’, d. v. s.
han disponerade verkligen bruket och gaf sedan årligen i
mån af tillgång utdelning åt syskonen. Så rasande noga var
man den tiden icke med mitt och ditt, utan det hela sköttes
på förtroende, och man saknar ej från denna tid skämtsamma
anspelningar, som gifva vid handen, att disponent var bra
nära detsamma som ägare.
Från bruken skall, så säges det, titeln ha gått öfver till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
