Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
•det, som är utan stoff, är det samnia det, som tänker och som
tankes;» så att sålunda tänkandet af förnuftet är förnuftet
sjelft såsom eu verklighet. Således är förnuftet sjelft
grunden till begärandet. Men detta är alltid rigtadt på ett
ττραχτύν άγαΰόν (De An. III, 10. 433, a, 29), d. v. s ett
godt, som är möjligt att förhålla sig på annat sätt. Derför
är icke begäret af förnuftet rigtadt på förnuftet såsom en
konkret verklighet, utan på en tillfällig verklighet, för
hvilken förnuftet är form. Förnuftet är såsom en verklighet
grunden till begärandet, men såsom begärdt är det endast
en förrn. Menniskan tänker förnuftet såsom eu konkret
verklighet, och i och genom detta tänkande begär hon det
samma såsom en form för sin verksamhet. Förnuftet såsom
begärdt och såsom tänkt är samma förnuft, men i förra
fallet är det betraktadt i förhållande till det tillfälliga och
vexlande (το ένδεχόμενον άλλως t χ tu·) såsom dettas form, i det
senare är »det sjelft för sig sjelft» såsom en ren verklighet
(tVégyita)1). Dermed skulle då vara förklaradt, huru det är
möjligt att begära en ren form, som icke är verklig — det
är möjligt derigenom, att begärandets princip är tänkandet,
som är ren verklighet2).
Den nu gjorda framställningen är äfven belysande i ett
annat hänseende, nemligen i afseende på förhållandet mellan
det sedliga handlandet och visheten. Vi hafva visat, att
’) »Tänkbar är den ena raden (förnuftet) i sig sjelf», Met XII,
7 § 4.
J) Kigtigheten af denna förklaring bestvrkes af det. liknaude
förhållande, som (enligt den föregående framställningen) råder mellan
Gud oeh stjernsfererna. Gud rör dessa såsom ändamål, i det han i
och genom sitt tänkande är grunden till deras begärande af honom
och dermed äfven till deras verksamket. Men denna har förnuftig
karakter endast i sin konstanta cirkelrörelse, endast till formen
Derför är Gud i sig sjelf ren verklighet, men såsom normerande
stjern-sferernas verksamhet är han endast en form för denna.
IldfjeritrOm: Aristoteles etiska grundtankar. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
