- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
121

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

121

ningen ’). Det iir tydligt, att detta sjelfmedvetande
fullkomligt motsvaras i praktiskt hänseende af handlingens
frivillighet2). Men just detta otvetydiga sammanhang sprider
äfven ljus öfver den betydelse, som Aristoteles gifver åt
frivilligheten. Vi ha förut uppvisat, att menniskan i
varse-blifniugen från en synpunkt är bunden vid det yttre och
sålunda är passiv, så att således hennes sjelfverksamhet deri
endast är en sida af densamma, förenad med den andra, dess
passivitet. Om nu begärandet (det sinliga) alltid är förenadt
med varseblifuing, kommer äfven detta att från en viss
synpunkt vara något passivt och ofrivilligt, och affekten (τύ
ττάΰοζ) blir i enlighet med ordets ursprungliga betydelse ett
»lidande». Sålunda äro affekterna och gerningarna, lust och
smärta ä ena sidan frivilliga så till vida, att menniskan i
dem spontant och medvetet verkar, men Γι andra sidan
ofrivilliga, såvidt menniskan i dem lider. Det är tydligt, att de
genom den förra och högre sidan äro material för dygd.

Emellertid är denna spontanitet hos begärandet icke
tillräckligt, för att det skall kunna vara material för dvgd.
Det fordras vidare vissa naturanlag. »Ty hos alla torde
hvart och ett af de sedliga karaktersdragen finnas på något
sätt af naturen Ty vi äro både rättvisa och
besinningsfulla och tappra och hafva det andra genast vid födseln.»
Dessa uaturliga färdigheter, som af Aristoteles kallas natur-

’) De An. III, 2 i början; De Somno II, 455, a, 15; Nic. Eth.
p. a. 3. 1170, a, 29.

2) Denna motsvarighet betecknar Aristoteles sjelf tydligt, då han
rent af identifierar το αιο^ητιχόν med τά όριχτιχόν, De An. III, 7.
431, a, 13. Hvad Heman, Die Lehre des Aristoteles von der Freiheit
sid. 50—52 anför med afseende på det sinliga och djuriska
begärandet, att det icke har frihet till val, emedan menniskan (eller djuret)
i den sinliga föreställningen icke föreställer sig sjelf såsom princip,
är origtigt, ty »menniskan varseblifver, i det hon ser, att hon ser»,
har sålunda ett empiriskt 9jelfmedvetande, som höjer henne på visst
sätt öfver föreställningarnas mekaism.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free