- Project Runeberg -  Levnadsminnen /
172

(1917) [MARC] Author: Ernst Moritz Arndt Translator: Mauritz Beijerstein
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsminnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

172

sin grekiska vis å vis, ty han kunde ej tåla ett sådant
evigt leende ansikte. Det kom alltså en försoning till
stånd och jag erbjöd mig för att skilja de bägge
stridslystna tupparna åt, att ta fransmannen i min vagn. Detta
var visserligen ett stort försoningsofter. Det var en stackars
vindböjtel till pojke, vilken redan som barn hade måst
bege sig från Frankrike, då hans fars huvud som ett av
de första offren fallit under guillotinen. Därtill kom
att han hade en sannskyldig demon inom sig av fransk
livlighet, som fyllde mina öron med embryonen av hans
framtida dater. Han upprättade nämligen på min vagn
ett kosackregemente, som ej skulle ge någon napoleonskt
sinnad fransman kvarter o. s. v.

Livligare än det tomma krigspladdret av dessa skator
som hittills blott hoppat omkring i de sköna wienskornas
salar, brusade nu krigstumultet eller snarare det tumult som
medföljer krigslivet omkring oss. Tusende vagnar med
munförråd och även med rekryter för hären, tiotusentals
oxar och hästar, enstaka skaror ulaner och kosacker och
fångar till fots och på vagnar (det tycktes ej vara
krigsfångar utan politiska), oändliga natteldar med
soldatläger omkring, ett sjudande liv och överallt sång och
dans. Lustigt och sällsamt var det att vid månens och
stjärnornas ljus se en massa nakna människor löpa
omkring, skjortor och benkläder voro upphängda kring
vakteldarna för att på samma gång som där koktes och
stektes kunna skaka ner ohyran i de knastrande lågorna.
Jag förundrade mig däröver, och dock voro vi nödgade,
att på ljusan dag i liknande nöd göra nästan detsamma.
Men det förekom mig alltid litet tatariskt och barbariskt.
Under sådana förlustelser kunde man uthärda det
besvärliga och olustiga sällskapet, mycket hetta, mycket
damm, dålig mat, timslång väntan på hästar (ty många

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:58:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/arndtlev/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free