Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 10. Sköna Hamnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNA HAMNAR
Hon sär du va den enda, som brydde de om å hjälpa
me. De gör me redigt ont om de, för allt de här
har kommet utå att du härbärgerade Ida och barna
etter branden. Och de sir ja nog att du har tatt de
när å att Frånse hållt se te Ida, tillade han.
— Det är så mö som hänt, du inte vet, sade hon
med en suck och avstod från att försöka förklara
det. Gonatt, Magnus!
— Gonatt då. Men sä me en ting först Hanna,
nu när jag ska begära skilsmässa frå Ida, så får
ja ju lov å lägga fram för tinget om Frånse. Men
folk vet at väl ändå. Så det gör de väl inte så farlia
möet?
— Ska du skiljas! utbrast hon och fattade
i ett ögonblick allt vad detta betydde av smälek och
fara för Frånse och henne själv.
— Å de fråga du! Tro du ja vill sätta me med
Ida på min brända går, som om ingenting hänt! Nä
du. Så fort jag får at oppredat ger ja me över till
Amerika och börjar på nytt från början me ny
gård och nytt alltihop. Kan tro ja ska hugga i och
arbeta.
Han lät så ivrig och morgonglad som om
nattens spänning och vrede flytt med mörkret.
Hanna fick en glimt av längtan i ögonen. Denna
iver att röja en mark och bygga ett hus och få
något uträttat i världen, den kände hon igen från
sig själv från gamla dagar. Men hon hade råkat
bygga på falsk grund, och sen hon själv slagit i
stycken allt hon byggt under åren, har lusten att
förkovra sig och sitt för alltid dött.
25.†— Wägner. Asa Hanna. 389
X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
