Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
skogskoja, hvilken han, då jag kom till Stenfors, ännu
bebodde.
Från dottern och mågen kommo, strax sedan de
öfverflyttat till Nya Verlden, ett par bref. Att döma
efter dessa gick det rätt bra for dem derute. Dock
var det att märka, att mågen hade skrifvit brefven, ty
Karin kunde ej föra pennan. I det tredje brefvet, som
kom, sade mågen, att de skulle flytta, men nämde ej
hvart; deras adress skulle han uppgifva i nästa
skrifvelse. Men något mera bref kom ej. Hvarje gång
Petter var framme vid bruket, var alltid frågan: "Inte
hörts något från Amer’ka ?" bland de få orden han
yttrade. Alltid följde ett nekande svar, men Petter
tröttnade ej att upprepa sin fråga.
Petter var ytterligt sparsam eller rättare girig.
Att, för hvad ändamål det vara månde, få honom att
utgifva en skilling, var omöjligt. Men han var ej, som
åtskilliga giriga af allmogeklassen, så enfaldig, att han
gömde sina penningar. Nej, hvarje öre satte han in på
säkert ställe, så att det räntade af sig, och i hans koja
fans aldrig så stor penningesumma som en riksdaler,
Kojans dörr var heller aldrig, så sade man, igenlåst.
och hade någon tjuf gjort besök der, så hade han
ångrat besväret.
Dessa underrättelser väckte mitt intresse för den
egendomlige mannen, och jag beslöt att besöka honom.
För att på samma gång få en föreställning om, huru
en mila tager sig ut i mörkret, beslöt jag att använda
aftonstunden för mitt besök. Som ingen af bokhållarne
ville göra mig sällskap, fick jag en halfvuxen pojke
till sällskap,
Det var en temligen mörk höstafton, då vi begåfvo
oss i väg. Himlen var mulen, och det var endast med
stor möda, som vägen kunde urskiljas. Då vi vandrat
något mer än två timmar, försäkrade pojken, att jag
endast behöfde gå rätt fram en liten stund, så skulle
jag strax vara framme. Som han derför ansåg sitt
sällskap obehöfligt, anhöll han att få gå hem.
Springande började han sin återfärd och sjöng derunder, tro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
