Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löse Ambrogio förtaldc om hur han i går satt
mästaren på det hala.
— Säg oss, hade han frågat troskyldigt — hur
kan det vara att grannstadens nye mästare får en
sådan ljusklar genomskinlighet i sin färg och ändå
inte använder guld?
Då hade mästaren häftigt rodnat, låtsat
likgiltighet och förklarat att fast tider gingo, och andra
tider kommo, och en del väl funnes att lära, så stod
ett dock fast: utan guld ginge det aldrig att
framställa himlarummet kring det heliga, de saligas
rike, det nya Jerusalem, en klar Jaspis lik.
Det höga skratt varmed denna elakhet hälsades av
de vanvördiga unga, gav främlingarna mod att visa
vad de buro i skölden. De kastade fram
invändningar mot »Tronande Madonnan». Gestalterna
uttryckte ingen rörelse, ingen vilja till liv, menade de.
Verket gav prov på stadens kända smak för det
mjuka och veka, varför också dess konstnärer rådde
på färgborsten men läto mejseln och hammaren
vackert ligga.
Denna ohöviskhet av utbölingar kunde dock icke
tålas. Konstsvennernas glada ansikten mulnade,
och borgarnas upphettade blod råkade i svallning.
Fientliga tillmälen stungo som lansspetsar, och
redan famlades efter kniven i slidan, då på en gång en
lång, mager munk rusade in och ställde sig mitt på
golvet. Handen höjd som för att predika. Ur hans
djupt liggande ögon sprutade en eld, som brände sig
in genom rus och vrede och förvillade folks tankar.
Det blev tyst. Munken tog ett krus och räckte det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
