Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I fon kastar ifrån sig böckerna och stirrar på
möblerna, där de gapa, som ägde de tio
munnar . . .
Mattis hvar är du? höres plötsligt Eriks
stojande röst. Fotter skrapa på verandan och
Adas fasta steg närma sig.
Hon slår upp dörren till salongen, och bakom
henne skymtar Pryhl. I famnen håller hon ett
helt fång af ljusa rosor och orkidéer; hennes
blus-lif med de högt upptornade ärmvingarna af
gul-brokigt siden och den vidbrämade hatten med ett
ljust flor vårdslöst svept om ansikte och nacke,
armens barhet, ögonens glimmande friskhet, den
orädda stämman, skimret af aftondagg och den
raffinerade doften från hennes kläder — allt böljar
in pä en gäng öfver tystnadens och bundenhetens
ångest som ett svall af öfverdådig världslighet,
fångad under lystet skratt — fångad af djärfva
gudlösa händer.
Något sällsamt får makt med Matilda. Hon
försöker le, men hon tror själf, att det ser
underligt ut.
Så osmakligt — Ada är ju egentligen ful —
figuren klumpig . . . och så är hon äldre än Matilda
själf — månne Pryhl vet det?!
Ada pratar upprymdt och ungdomligt:
— Söta Mattis, blef ingen teatergång af, här
skall du få blommor i stället, är inte den här
orkidén som en österländsk natt? jag stal dem ute
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
