Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTONIO.
ANTONIO, kittelflickaren, satt och frös i
februariskuggan på det lilla torget i Kirano ’by uppe
under alpen och längtade av hela sin själ efter
solskenet. Ännu gassade det skönt över kvinnfolken,
som stodo i en lång buktande räcka och tvättade
kläder borta i stenbassängen. Allt vad han såg av
Sarcadalen var en snötopp ovan torgets vita hus, på
den kunde han följa solens gång, snart skulle hon
försvinna, den välsignade, nedför Roccakammen
bakom honom, men att handla vore en viktig och
våg-sam sak, och varje förhastande kunde bli ödesdigert.
Nog strömmade vattnet, som glittrade så frestande i
ljuset, men också skvallerpratet, som sprutade elakhet,
och Antonio visste, att förargade han kvinnfolken,
var han såld. Han hade kommit vandrande inifrån
trånga, mörka dalkjusor hit ut till ljusa slätten vid
Qardasjön, där varenda bonde ägde sin vingård och
kunde tänkas ha det bra, själv var han utfattig och
fick äta poletan utan olja, inte hade han behövt det,
om arbetet betalats. Men då folk gav honom 5 —
inte 10 ens, nej bara 5 centesimi, när han skulle ha
15, och 25, då han skulle ha 50, vad kunde han göra
åt det? Låta bli att laga deras grytor naturligtvis, men
vann han på så vis något? Alltsammans var mycket
sorgligt och mycket dystert, och skuggan var skugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
