Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. En olyckshändelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är bra! det göra vi», ropade alla. »Ernst, skrif
du lottsedlarna, under det vi numrera åsnorna.»
Hvilka enfaldiga barnungar, tänkte jag för mig
själf. I stället för att göra sig besvär med att skrifva
siffrorna på våra ryggar, vore det väl bra mycket
enklare att ställa upp oss i en rad och låta den första
vara numro 1, den andra numro 2, och så vidare.
Det är då visst, att människor äro bra mycket mindre
sluga än vi åsnor!
Emellertid hade ett af barnen anskaffat ett stort
stycke kol. Med stor möda skref han nu en ofantlig
etta på min länd och begaf sig därpå i samma ärende
till min granne. Jag tog tillfället i akt att visa honom,
att hans uppfinning ej dugde till stort — jag ruskade
på mig, och i ett ögonblick var hans utmärkta etta
försvunnen.
»Ditt odjur», ropade han, »nu måste jag göra om
det igen.»
Men under det han var sysselsatt med
tillverkandet af en ny etta, började min kamrat, som var nog
slug att förstå halfkväden visa, att å sin sida duktigt
skaka på sig. Tvåan följde ettans exempel. Gossen
började blifva ond. De andra skrattade och gjorde
narr af honom. Jag blinkade åt kamraterna, och vi
läto honom hållas; ingen rörde sig. Ernst kom med
lottsedlarna i en näsduk. Midt under dragningen
blinkade jag än en gång förstulet åt kamraterna —
alla ruskade på sig på en gång — kolet flög åt alla
väderstreck, och alla siffrorna voro försvunna. Nu
blef det en stor uppståndelse; barnen skreko om
hvarandra, Carl hånskrattade, Anton — den, som åtagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
