Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. En olyckshändelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig att skrifva siffrorna — var gråtfärdig, under det
alla de andra bannade honom, som om han varit
skulden till alltsammans. Oväsendet tillkallade
slutligen barnens föräldrar, och en af dessa föll ändtligen
på min enkla idé att låta ställa upp oss i en rad och
numrera hvarje åsna efter den plats, hon innehade.
Lottdragningen skedde — jag föll på Ernsts lott, och
vi begåfvo oss af.
»Framåt», ropade Carl. »Ni skall få se, att jag
kommer först!»
»Jag skall nog hinna upp dig», skrek Ernst.
»Jo vackert», ropade Carl hånfullt, i det han
piskade på sin åsna, som satte i galopp. Jag väntade
ej på någon uppmaning utan började genast springa
så fort, att jag inom ett ögonblick var långt förbi
Carl; jag hörde de andra skratta och ropa:
»Bravo, åsna numro 1; — bravo! — hon springer
som en häst.»
Egenkärleken gaf mig vingar. Inom ett par
minuter voro vi vid bron. Här tvärstannade jag, ty
jag såg tydligt, att en af plankorna var murken och
utan tvifvel skulle gifva vika för vår tyngd, om vi
försökte passera bron. Jag hade ingen lust att falla
i vattnet.
»Hopp, hopp — framåt då», ropade Ernst.
Jag gjorde motstånd. Han gaf mig ett rapp med
sitt ridspö — jag vände om och började springa
tillbaka till de andra, som ännu voro långt bakom oss.
»Envisa kreatur, vill du gå öfver bron, säger jag!»
»Hvarför slår du åsnan, Ernst», ropade de andra,
som nu närmade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
