Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Eldsvådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visserligen kunde blifva farligt men hvari jag dock såg
vår enda möjlighet till räddning. Med tänderna grep
jag tag i min nästan afdånade lilla matmors klänning
och störtade mig tvärs öfver de nedfallna brinnande
bjälkar, hvarmed marken var betäckt. Genom ett
halft underverk lyckades jag verkligen undkomma
utan skada och utan att Paulines klänning fattade eld.
Jag stannade ett ögonblick för att se, hvartåt jag borde
vända mig; allt brann omkring mig, men till all lycka
varseblef jag strax bredvid mig en öppen källardörr.
Jag skyndade utan ett ögonblicks tvekan dit, väl
vetande, att elden aldrig skulle kunna intränga i
slottets vidsträckta och hvälfda källare. Jag nedlade den
nu fullkomligt sanslösa lilla Paluine bredvid ett kar,
fylldt med vatten, hvarmed hon kunde väta sin panna
och sina tinningar, då hon återkom till sans. Till
min obeskrifliga fröjd såg jag henne snart öppna
ögonen och vakna till medvetande. Då hon såg sig vara
i säkerhet, kastade hon sig på knä och tackade
innerligt Gud, som räddat henne undan en så hotande
fara. Därpå omfamnade hon och smekte mig på det
ömmaste.
»Stackars pappa och mamma», sade hon. »Nu
tro de säkert, att jag omkommit, emedan jag tvärt
emot deras förbud sprang för att söka rätt på dig,
min snälla Cadichon. Men det är ändå du, som
räddat mitt lif.»
Hon satte sig på en upp- och nedvänd låda, lutade
hufvudet mot en tom tunna, och jag såg snart, att
hon hade somnat. Jag lade mig vid hennes fötter
och var snart äfven insomnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
