Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Eldsvådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag vaknade i dagningen. Pauline sof ännu. Jag
reste mig sakta och tittade ut genom den halföppna
porten. Elden var släckt, och vi kunde utan
svårighet lämna vår tillflyktsort. Jag gjorde ett lätt buller
för att väcka Pauline. Hon öppnade ögonen och
skyndade genast till porten.
»Ack, allt är uppbrändt, allt förstördt», ropade
hon bedröfvad. »Jag får aldrig mera se mitt kära
gamla hem — men kom, Cadichon», tillade hon, »nu
måste vi skynda oss att uppsöka pappa och mamma.
De tro helt visst, att jag är död, och äro mycket
bedröfvade.»
Hon sprang lätt öfver de ännu rykande
grushögarne. Jag följde henne. Då vi kommit ut ur
ruinerna, satte hon sig på min rygg, och vi ställde vår
kosa till byn. Vi funno utan mycket sökande det
hus, dit Paulines föräldrar tagit sin tillflykt. Då de
sågo henne, utstötte de ett rop af glädje. Då alla
något lugnat sig, berättade Pauline, med hvilket
förstånd och hvilket mod jag hade lyckats att bära henne
genom elden. Men i stället för att smeka och
berömma mig, betraktade dessa otacksamma människor
mig med likgiltighet för att icke säga ovilja.
»Om du ej haft det tokiga infallet att springa till
stallet för att öppna åt henne, så hade detta aldrig
behöft hända», sade modern. »Vi ha åsnan att tacka
för den bedröfliga natt vi tillbragt, din far och jag.»
»Men», sade Pauline ifrigt, »det var ju Cadichon,
som —»
»Tala icke mera om det otäcka djuret», sade
modern häftigt. »Jag har alltid afskytt henne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
