- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
41

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Ett samtal i fruktträdgården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framför Snäggan, fastän hennes gång var fullkomligt lika bra som min. Hon brukade ofta säga, att hon avundades mig och att hela felet låg i hennes inkörning samt i stuptygeln, ty annars skulle hon varit lika känslig i munnen som jag. Då kunde Majoren falla in och säga: »Nå, nå, oroa dig inte! Du har den största äran. Ett sto, som kan bära en karl av vår husbondes tyngd så lätt och livligt som du, behöver ej sänka huvudet, därför att hon ej bär
en dam; vi hästar måste ta sakerna, som de komma, och alltid vara nöjda och villiga, så länge man behandlar oss väl.»

Jag har ofta för mig själv undrat, hur det kom sig, att Majoren hade en så förfärligt kort svans. Den var verkligen bara sex eller sju tum lång med en vidhängande tageltovs. På en av våra fridagar i frukträdgården vågade jag fråga honom, genom vilken olyckshändelse han hade mist sin svans.
»Olyckshändelse!» fnyste han med en vild blick, »det var ingen olyckshändelse, utan en nedrig grymhet, med kallt blod förövad! När jag var ung, fördes jag till ett ställe, där dessa dåd begingos; man band mig så fast, att jag icke kunde röra mig, varefter man tog bort min långa, vackra svans medelst ett hugg genom kött och ben».

»Så förskräckligt!» utropade jag.

»Förskräckligt, ja det var det verkligen, men det var ej endast smärtan, ehuru denna var svår och varade länge; ej endast den ovärdiga handlingen, att man tog ifrån mig min bästa prydnad, så illa detta än var; nej, det värsta var detta: huru skulle jag någonsin mer kunna mota bort flugorna från mina sidor och bakben? I, som haven svansar, kunnen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free