Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Creutz och Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
Nu lifvets strålar re’n på bägges ögon stöta;
På engång öppnas de, och strax hvarannan möta.
Det är den största skänk, som himlen oss kan ge,
Att få med dagens ljos det, som man älskar, se.
Bestörtning, glädjeskri och suckar dem förvilla:
Man endast hör de ord: «min Atis! min Camilla!»
De tro ej, hvad de se, de frakta skiljas åt;
Och liksom smälta bort i nöje och i gråt.
Om deras späda lif de trogna armar linda,
Att, om de dö på nytt, sig in i döden binda.
oMin Atis», ropar hon, vmitt lif! mitt enda väl!
Du gör mitt väsen nytt, och du rår om min själ!
Ja! till de dödas land jag redan hade flyktat,
Och dagens sälla ljus för mig yar evigt lyktadt.
I töcken och i rök jag gömd och insvept var;
Men, Atis! jag din bild till sjelfva afgrund’ bar.
Min saknad lefde än: der alla själar rasa,
Der ständig dödskamp föds utaf en evig maa,
Tartaren blef bestört, så snart jag viste mig;
Dess jemmer vid mitt qval sågs liksom sakta sig.
Sjelf de fördömdas hop, uti ett haf af lågor,
Af ömkan rördes upp och glömde sina plågor.
Nu kom jag till de rum, der dygden hvilar sig:
Min Atis! tänkte jag, här bör jag finna dig.
Men fåfängt var mitt hopp: de elyseiska parker
Mig syntes, utom dig, blott torra ödemarker.
Min vålnad ökte ej de sälla dödas tal,
Som i en evig frid förglömma jordens qval.
Jag ensam med min sorg i glädjens hemvist stridde;
Och fast ett himla-ljus en allmän klarhet spridde,
Så kringgafa dock mitt rum utaf en töcknig sky,
Och för min sorgsna hamn de andra sågos fly.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
