Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Joan Lackland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Åt edra sjömän! » upprepade han. »Vill ni ha
konserver åt dem? Nej, nej — låt dem gå och äta
tillsammans med mina arbetare.»
Hennes ögon blixtrade liksom de gjort dagen förut,
och han såg återigen det befallande utt}^cket i
hennes ansikte.
»Det vill jag inte. Mina karlar ä’ ordentligt folk.
Och jag har varit ute vid edra eländiga baracker och
sett arbetarna äta där. Usch! Potatis! Ingenting
annat än potatis. Inte ens salt. Ingenting. Bara
potatis. Jag kanske misstar mig, men av deras ord
trodde jag mig förstå att det var det enda de någonsin
få att äta. Två mål om dagen och alla dagar i
veckan? »
Han nickade.
»Det skulle mina sjömän inte stå ut med en enda
dag, och än mindre en hel vecka. Var har ni
nyckeln? »
»Den hänger pä kroken under klockan.»
Han gav med sig villigt nog, men då hon sträckte
sig efter nyckeln, hörde hon honom säga:
»Att bara tänka sig negrer och konserver!»
Den gången blev hon riktigt ond. Hon vände sig
om mot honom med blossande kinder.
»Mina sjömän ä’ inte negrer. Ju förr ni lär er
förstå det, desto bättre är det för vår bekantskap. Vad
konserverna beträffar, skall jag betala allt vad de
förtära. Var god och oroa er inte för det. I ert
nuvarande tillstånd är det alls inte bra att oroa sig för
någonting. Och jag kommer inte att stanna här längre
än jag måste — det vill säga tills jag har fått er på
fötter igen, så att jag inte behöver ge mig av härifrån
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
