Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Bevisar att böcker kunna vara goda rådgivare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde se någonting alls därborta. Kommer ni ihåg
den där lille aplike negern på Havstrollet, Sheldon —
kocken, menar jag? Nå, han hade varit kajutpojke
på Skottska Hövdingen för tjugu år se’n, och efter
olyckan med fartyget hade han varit slav vid
Poonga-Poonga. Och det hade miss Lackland fått reda på.
Så att han tjänstgjorde som vägvisare. Hon gav
honom en halv låda tobak för vad han uträttade den
natten ...»
»Och skrämde nästan ihjäl honom innan hon
kunde förmå honom att komma med», inföll
Sparrowhawk.
»Aldrig har jag sett ett så svart mörker som under
mangroveträden. Jag tittade dit bort tills mina ögon
va’ färdiga att trilla ur sina hålor. Och se’n såg jag på
stjärnorna och lyssnade på bränningens slag mot revet.
Så var det en hund som skällde. Kommer ni ihåg
hunden, Sparrowhawk? Det odjuret höll på att
skrämma slag på mig när han började sitt oväsen.
Efter en stund blev det tyst — han skällde inte alls på
dem, som gick i land — och se’n blev tystnaden värre
än någonsin och mörkret under träden svartare, och
allt vad jag kunde göra var att avhålla mig från att
ropa till Curtis i rekognosceringsbåten för att förvissa
mig om att jag inte var den ende vite som ännu fanns
kvar i livet.
Naturligtvis blev det oväsen. Det måste komma,
och jag visste det, men det ryckte i alla fall till i mig,
när det började. Aldrig i hela mitt liv har jag hört
ett så ohyggligt vrål och tjut. Negrerna måste ha
rusat inåt busksnåren utan att se efter vad som stod
på, och tahitiema väsnades som galningar, sköto i
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
