Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Ett barockt tilltag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han drog ofrivilligt på munnen. Det var så likt
henne — så likt den gosse hon var — att komma
springande och beklaga sig över en fysisk skada, som
blivit henne tillfogad. Hon var helt visst inte en
kvinna som var förfaren i fråga om män och sättet
att behandla dem. Den örfil hon givit Tudor
genljöd ännu i Sheldons öron, och när han nu såg på den
unga flickan, som stod framför honom och klagade att
hennes arm farit illa, blev hans leende bredare än förut.
Det var detta leende som gjorde det — som
övertygade Joan, att hennes utrop varit enfaldigt, och som
kom henne att rodna djupare än han någonsin sett
förut. Hals, kinder och panna flammade av
blygsel-rodnad.
»Han — han ...» Hon försökte förklara sin djupa
harm, men vände sig plötsligt om och flög ut ur rummet
och utför verandatrappan.
Sheldon satt kvar och funderade. Han var litet
förargad, och ju mera han funderade över det som händt,
ju mera förargad kände han sig. Om det hade händt
vilken kvinna som helst utom Joan, skulle det ha
förefallit honom lustigt. Men Jo an var den sista kvinna i
världen som någon kunde försöka kyssa med våld.
Historien smakade i alla händelser en smula
baktrappa — kanske en tarvlig liten fars — men att
försöka något sådant gentemot Joan var helt enkelt
ett helgerån. Tudor borde ha haft bättre förstånd.
Och Sheldon var också förolämpad för egen del. Han
hade blivit roffad på något som han nästan ansåg
för sitt, och hans svartsjuka stegrades vid tanken på
denna våldsamma familj aritet.
Medan han var i denna sinnesförfattning, slogs dör-
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
