Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De bästa uapnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Se upp, när du möter herrskap, sade Harald, som blifvit
kavat igen.
— Skulle det vara han, det? frågade Jöns och såg inte alls
rädd ut.
Men Harald tyckte inte om näsvisa svar och stack därför
sabeln i magen på Jöns. Nu borde egentligen Jöns mage ha
gått sönder, men den höll, och i stället var det sabeln, som
blef krokig. Till på köpet knuffade skomakarpojken till Harald,
så att han kom på alla fyra, kallade honom Puttefnask och satte
alla fem fingrarna vid näsan.
Det var då ett förargligt äfventyr. Kanske det ändå inte
gick så lätt att slå ihjäl folk? Men skomakarpojkar äro
bestämdt mera seglifvade än andra, tänkte Harald och med
den tröstande tanken spatserade han vidare och kom ut på
landsvägen.
Där mötte han en flicka, som gick och bollade.
— Akta dig, så du inte bollar på mig, för då kan jag
bli ond, och det är farligt, sade Harald.
Vips kom bollen flygande och slog till kasken på honom,
så den for af. Och som en pil var flickan efter, tog kasken,
sprang skrattande in i skogen med den och fyllde den med
vatten ur en källa.
— Skål, sade hon. — Det var en bra kopp, det här.
Och när hon druckit, bucklade hon till den våta papp-
kasken, kastade den åt honom, sade tack och sprang sig väg.
Inte en gång en flickunge var rädd för honom. Hur kunde
det komma sig, när han skrämt pappa och mamma och alla
därhemma nästan från vettet!
Det var inte långt ifrån, att han börjat gråta. Men så kom
han ihåg, att en soldat gråter aldrig, och soldat var han väl
ändå, så länge han hade sitt harnesk snyggt och fint.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
