Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om konventionel och naturlig anständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så ströke ut det, förkastade flägten, den
oersättliga himlaskänk han erhöll i det bästa ögonblicket
förkastade den i trots af, att det divinatoriska
hos honom, det som gjorde honom till konstnär,
bar honom vitnesbörd om sanning — skulle en
sädan gå i land med sin uppgift? — Aldrig i
tiden. Det har ännu ingen velat säga till en
författare: somliga karakterer får du skildra,
andra icke. Och det vore en dumhet att säga
det. Lifvets fullhet och rikedom är den första,
den oeftergifligaste fordran man ställer på ett
konstverk, och en konstnärsbegåfning är rikare
ju fler den kunnat uppfatta och återge af de
tusen olika rollerna på verldsteaterns skådebana.
Derföre vore det vansinnigt att vilja förbjuda
en författare att framställa t. ex. en passionerad,
sinnlig karakter, en utsväfvande man o. s. v.
Men har han rätt att behandla en sådan, då har
han också rätt att följa honom öfver allt, på
hvilka vägar som helst, hvilka stationer han än
uppehåller sig på; att visa honom i hvilken
situation och hvilken affekt som helst.
Hvar och en af oss har säkert ofta sett en
ung flicka skildras i den intressanta period af
lifvet, då hon öfvergår till mö. Vi ha sett denna
öfvergång, hennes gryende känsla, den blyga,
vaknande medvetenheten, detta unga blod, dessa
lätta purpurskyar, som vid obetydligaste
anledning öfverfara de finhylta kinderna, hela hennes
Vårliga väsen ha vi sett tecknas med den finhet
och det behag, som utmärker skalden. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
