Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvillingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Se på oss!» sade de till en gammal gubbe, som begrät
förlusten af sin enda son, »se på oss och gråt ej mera.»
Vana att framkalla leenden på alla anleten, blefvo de
förundrade öfver, att man kunde se på dem och ändå gråta.
Sorgsna öfver att ej kunna trösta, började de gråta med.
Hvad deras leenden ej förmått, verkade nu deras tårar.
Gubben tog dem i sina armar och kände sig lisad, som
af änglars deltagande. Sedan hörde man dem säga till
bedröfvade: »se på oss, vi gråta med dig.»
Så öfvade dessa små kristne redan vid vaggan deras
Mästares föreskrifter.
Man kallar barn goda. Jag förklarar att jag sett få,
som ej varit hårda och grymma. Medvetslösa (därföre
oskyldiga) barbarer, plåga de ofta på det rysligaste djur,
nog små och nog värnlösa, för att blifva deras offer. Nyfikna
betrakta de deras ryckningar under tortyren, och frukta
sällan att förorsaka en smärta, hvars uttryck ger deras
rörliga fantasi nya intryck. O, att så många människor,
som redan veta, redan själfva erfarit hvad smärta är, likna
dessa grymma små! De äro ej som dessa — oskyldiga.
Ofta, när jag sett deras nöjens grymhet och de plågor,
som deras nödvändiga behof (som de kallas), deras
vetgirighet, deras omänsklighet förorsaka millioner oskyldiga
varelser, har jag med knotande smärta utropat: —
»människan, denna varelse, som af alla på jorden mest lider och
mest låter lida — o, hvarföre blef hon skapad?»
Dock vet jag, att en dag allt skall bli godt, inga tårar
fällas, ingen smärta vara mer. Böjande ödmjukt mitt
hufvud, vill jag stilla hoppas på och vänta det högre ljus, som
oss här blef nekadt. Gud är, tystna människoknot!
Edvard och Elna voro ej grymma, som vanligtvis
människornas barn. Ännu visste de ej hvad lidande, hvad
smärta är, men de likasom anade det, och deras ifrigaste
bemödanden voro alltid att lindra och hjälpa, där de sågo
dess rysliga uttryck frambryta. Krälade en plågad mask i
stoftet, släpad af myror, blef han snart genom deras
händer befriad och lagd i säkerhet upp i det mjuka myrfria
gräset. Hvar gång de sågo en liten fågel, van vid
skogarnes frihet, inom en bur under fruktlöst flaxande om
fängelsets järntrådar slå sitt lilla hufvud, tårades deras ögon,
de bådo om dess frigifvande, och om deras böner (hvilket
dock sällan hände) voro förgäfves, lade de tillsammans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
