Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvillingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I oskyldig frihet förflöto Edvards och Elnas första år.
Den sköna vänliga naturen var deras vagga. På fälten, i
skogen och lundarne lekte de och hvilade ömsom. Man
hörde dem ofta, då de, med armarne lindade kring
hvarandra, lågo i trädens skugga, på mjuka gräsvallen, tala om
änglarne, hvilkas vingar de sågo i skyarne, som, delade
af lätta vindar, sväfvade fram på den blå himmelen högt
öfver skogens mörkgröna toppar. De sågo dem le, ja, de
talade stundom förtroligt och barnsligt med dem, berömde
deras skönhet, som (sade de) var ännu mycket vackrare
än deras. Ofta höjde sig deras klara barnröster, för att
följa med de toner af himmelska harpor, som de hörde
blanda sig med skogarnes sus. Deras mor, som alltid var
nära dem, trodde på verkligheten af dessa syner. Och hvad
kan man väl säga däremot? — att man själf ej erfarit något
sådant, — men huru sällan var man änglalik och lycklig
som Edvard och Elna!
Hvar och en, som kände dem, måste tillstå, att han
förr aldrig sett deras likar, och mången undrade i from
hänryckning, om dessa barnen äfven voro som andra dödliga.
Kring deras hvita pannor föllo ljusbruna lockar; som
stjärnor strålade därunder ögonen fram i mild förtjusande
glans. Barndomens granna leenden öppnade ständigt deras
vackra läppar, och bildade i de rosenröda kinderna dessa
små gropar, som man, jag vet ej rätt hvarföre, så gärna
vill kyssa.
Deras hela kroppsbildning var så skön, deras händers
skapnad isynnerhet så fullkomlig, att jag sett en skulptör
fälla tårar vid deras betraktande, och en gammal
trädgårdsmästare, eljest ringa känd för belefvenhet och fina seder,
låna sig ett par handskar, för att kunna leda lilla Elna
kring trädgården, hvars skönaste blommor snart lågo i
hennes musslinsförkläde.
Vana att beundras, de visste ej ännu hvarföre, visade
sig Edvard och Elna gärna för hvem som ville se dem, och
läto lugnt leende berömma och smeka sig.
»Vi äro så sköna», sade de i oskuld, okunniga om hvad
skönhet är, och om det, att världen anser dess ägande för
lycka. Det angenäma intryck, de visste sig göra, tycktes
likväl skänka dem nöje, men blott därföre, att det gjorde
andra godt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
