Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvillingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som naturen skänkt vårt land eller vår nejd, dem vi kalla
våra, och äro stolta öfver. Man kallade dem änglarne,
och i sanning, då man såg dem, då man hörde deras
melodiska röster förena sig i en enkel lofsång till Skaparens
ära, kunde man glömma allt annat och för några stunder
tro sig vara i himmelen.
Denna ömhet, som vanligtvis tvillingar hysa för
hvarannan, var mellan Edvard och Elna så djup, så innerlig,
att jag tror de hade föga begrepp om en tillvarelse, den
ena utan den andra. De tänkte, de handlade tillsammans
och tycktes vara sälla att alltid vara hvarandras vittnen.
De sade alltid vi; blott i hvarandra kände de sitt jag;
detta jag, som, då man känner det rätt ensamt blott i sig,
är en så tung och plågsam börda.
Utan ett moln hade tvillingarnes sköna lif framflutit.
Ingen sjukdom, ingen sorg, intet missnöje hade öfver deras
rena pannor kastat en skugga. Lifvet, denna så stränga
uppfostrarinna, tycktes vörda sina barn, och för första
gången ej våga vara hårdt. Hvar dag som gick förbi gaf
något till att försköna dem. Deras ansikten blefvo mer
ovala och antogo allt mer den sköna grekiska formen.
Deras växt höjde sig i behaglig smidighet, lika tvenne unga
träd, som sammanflätat sina kronor. Deras leenden voro
mera uttrycksfulla, och ur deras stora blå ögon strålade
allt klarare deras hjärtans godhet.
Nästan med dyrkan nalkades man dessa Guds och
människors älsklingar; man hade velat offra till dem, och
likväl, om man ville bidraga till deras sällhet, måste man
emottaga något af dem. Jag tyckte i dem se unga präster
vid barmhärtighetens altare, utdelande ödmjukt
gudomlighetens gåfvor.
Deras mor... man har sagt så mycket, allt kanske,
som med ord sägas kan, om moderskärlek och
moderssällhet ... men denna mors kärlek, hennes sällhet kan ej med
ord beskrifvas... liknas kanske blott vid hennes, som kring
sin sons hufvud såg Guds helighets gloria.
Vid sexton år stodo de i den fulla blommsm af på en
gång jordisk och öfverjordisk skönhet. För dem öppnade
sig världen full af glädje, kärlek och sällhet. För dem låg
en ljus, blomsterströdd och fredlig väg, på hvilken de skulle
vandra tillsammans, älskade och älskande åter, lyckliga och
lyckliggörande; de skulle blifva människors välgörare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
