- Project Runeberg -  Flickan i stadsgården. Novell /
438

(1847) [MARC] Author: August Blanche
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hans öroo. Dot var liksången och grafklockorna öfver
det döende idealet i hans bröst.

»Men,» började ånyo furstinnan, i det bon reste sig
upp från soffan, aftorkade sina tårar och stod kali
och blek, som en bild af marmor, Ȍfven en qvinnas
oerfarna blick förmådde upptäcka intrigernas mörka
nät; ty när jag på förmiddagen såg er bredvid er vän
i dennes fönster, rodnade jag af blygsel, och när jag
på eflermiddagen såg er stiga ur furstens vagn
utanför detta palats, bleknade jag af fasa.»

Läkaren höjde långsamt sin panna från stolskarmen
ocb snart stod han midt emot den vredgade
furstinnan, med ett olycksbådande lugn i sin blick och utan
att en enda muskel rörde sig i hans ansigte. Det var
en imponerande, högtidlig scen. Dessa tvenne
gestalter, hvilka i denna stund utmanade hvarandra med
straffande, hotfulla blickar, stodo, den ena: på den
blomsterskiftande kullen af högsta qvinliga skönhet, den
andra: på den nakna, osmyckade granitfoten af manlig,
oförderfvad dygd. I detta ögonblick var han skönare
än hon, ty sanningen är skönhetens yppersta perla.

»Ni har inte slutat än, min frui» sade han.

»Jo, jag har slutat,» svarade hon, något förvirrad
af hans stadiga blick; »det var blott för att säga er
de ord, ni nyss hört, som jag besvärade er med detta
möte ... vi kunna skiljas nu.»

»Nej, ni har ännu något att tillägga.»

»Intet.»

»Ni vill förskona edra sköna läppar från att bära
fram de mörka tankar, som ännu rufva på djupet af
er själ ... jag skall hjelpa er, min furstinna.»

Furstinnan studsade. Det blef nu hennes tur, att
träffas af bestörtningens åskvigge.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:19:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/baflickaou/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free