Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde Kapitlet: Väntan och hopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
bort från trädet, visste ban, att ban sannolikt skulle
återvända. Följaktligen gled ban bastigt utför trädstammen ned
på marken, där ban bastigt skyndade bort långs stranden i
motsatt riktning mot de röda männen. Flyktingen förstod
fullkomligt den fara, i hvilken ban befann sig. De två
indianerna bade ådagalagt sådan envisbet i att spåra honom
genom skogarna, att han icke på flere timmar kunde känna
sig säker. Om de återvände och fortsatte undersökningen
med samma skarpsinnighet som förut, kunde de icke undgå
att finna hans spår.
Då han kom till ett säkert ställe, gick ban åter ned i
vattnet och vadade försiktigt framåt minst en mil. I stället
för att gå upp i land klättrade han slutligen upp i grenarna
af ett annat träd och kvarstannade där i minst fyra timmar
— det vill säga, tills Tecumseh hade gjort sin andra färd
till och från flodbåten. Då denna tid förflutit, var
ynglingen förvissad om att hans förföljare förlorat hans spår.
Medan Ned satt -gömd i trädet, voro hans tankar
sysselsatta, och ban kom därvid till den öfvertygelsen, att det
var säkrast att återvända till samma sida af bäcken, från
hvilken han kommit. En sådan rörelse kunde hans fiender
icke misstänka, och hans spår skulle sannolikt korsa eller
blanda sig med många andras, hvilket tydligen skulle blifva
till stor fördel för honom.
Han såg sig försiktigt omkring åt höger och vänster,
medan ban gick öfver bäcken, men uppnådde utan något
missöde skogen på andra sidan. Han stannade nu för att
undersöka fängkrutet på sin bössa och fortsatte därefter sin
väg, tills han trodde, att han icke behöfde gå längre.
Han var våt och hungrig. Han brydde sig föga om
vätan, ty vädret var varmt, och hans kläder skulle snart
torka; men behofvet af mat är för pinsamt för att kunna
stillas af något annat än själfva maten. Han var trött och
svag och satte sig på marken med ryggen mot ett träd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
