Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Berlinkongressen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ambassadens gästfria salonger efter de skarpaste meningsbrytningar några
timmar förut. Utan lord Odo Russell hade kongressen icke slutat
så snart, och helt visst icke så väl. Han förstod att undvika
svårigheter, att skickligt gå förbi pinsamma ämnen och i hvarje fråga
framhålla de bästa sidorna. Vid hans död förlorade England sin
mest lysande diplomat.
Lord Odo var stundom mycket rolig, då han drog sina
historier eller gjorde sina anmärkningar. En, som han berättade rörde
aflidne lord Salisbury, hvilken, såsom en hvar vet, med sin öfriga
familj led af det lilla felet att tämligen negligera sin dräkt och sitt
yttre i allmänhet. En afton sutto lord Odo och jag och pratade
härom — icke på något elakt sätt, ty jag vet ej, hvilken af oss som
hade den största beundran för ifrågavarande märklige statsman —
och han omnämnde skrattande sin förvåning, då han en dag, sedan
ambassadens middagsklocka hade ringt, fann lord Salisbury, som
bodde där, fortfarande sitta och arbeta i sitt rum. »Han
rusade upp», sade ambassadören, »och innan jag hunnit lägga
undan papperen, var han inom bokstafligen tre minuter tillbaka igen
färdigklädd till middagen. Nu kunde han på den korta tiden icke
ens hafva hunnit tvätta sig om händerna, men där stod han i full
sällskapsdräkt! Jag var så slagen af häpnad, att jag kände mig
tvungen att fråga honom, huru han burit sig åt för att kläda sig så
raskt. Vet ni hvad svar jag fick? — och ambassadörens mun
drog sig till ett maliciöst leende: »Åh, käre Russell, att byta om
rock är gjordt på ett ögonblick, svarta byxor hade jag på förut.»
Frankrike hade till Berlin sändt såsom förste fullmäktig M.
Waddington, som på samma gång var chef för utrikesdepartementet,
och den andre fullmäktigen var grefve de St. Vallier, som då
innehade ambassadörposten vid kejsar Wilhelms hof. Den senare var
en mycket framstående man, måhända lika framstående som sin
chef och utan dennes flegmatiska och lugna natur, som härledde sig
från hans engelska härkomst. M. Waddingtons inflytande var i
många hänseenden hälsosamt. Han var en fulländad gentleman
och, ehuru kanske något tungrodd och pompös, en skarpsinnig
iakttagare, en man med takt och den, som förstod att göra det bästa
möjliga af omständigheterna. Han begagnade hvarje tillfälle för
att höja sitt lands prestige och bibringa andra den öfvertygelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
