- Project Runeberg -  Bannlyst /
Grimön

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

GRIMÖN.

På Grimön i den västra skärgarden bodde för några år sedan en man och en hustru, som var varandra mycket olika.

Mannen, som var omkring femton år äldre än hustrun, hade aldrig varit annat än ful, trög och senfärdig och hade inte blivit bättre på gamla dar, hustrun åter hade alltid varit nätt och lätt, och hennes lilla vackra ansikte hade bibehållit sig så väl, att hon såg närapå lika bra ut vid femtio som vid tjugu.

Dessa två makar satt en vacker söndagskväll på en stor stenhäll, som stack upp ur marken alldeles utanför deras hus, och samspråkade i god ro. Mannen, som tyckte om att höra sin egen röst och lade sina ord väl, utbredde sig för hustrun över en artikel, som han just nyss hade läst i en tidning. Hustrun hörde på honom med inte alltför spänd uppmärksamhet.

"Ack, den Joel, den Joel", tänkte hon, "att han kan få ut så mycken lärdom ur ett sådant där tidningsblad! Han har verkligen ett märkvärdigt gott huvud. Det är bara synd, att han inte är i stånd att göra något bruk av det för sin och min räkning, utan bara för andras."

Medan hon tänkte så, gled hennes blickar bort till boningshuset, som var rätt stort, men så förfallet, att de inte kunde bebo det, utan fick hålla till i en liten flygel, som de forna ägarna, vilka alla som en hade varit sjökaptener, hade begagnat till kök och visthus. "Om Joel ändå hade haft lust för sjön, så att han hade blivit sjökapten såsom hans far och farfar! fortsatte hustrun sina funderingar. "Då hade han säkert haft en samlad sparpenning på gamla dar, och vi hade kunnat se framåt mot en lugn ålderdom. Men han har alltid envisats med att gå och arbeta på lanlbruket. Och nu har vi det också som vi har det."

Hon flyttade sig inte från sin plats, så länge som mannen fortsatte att tala, men hennes lilla huvud, som rörde sig lika ledigt, som skulle det ha suttit på halsen på en fågel, vred sig så, att hon kunde överblicka några åkerlappar och potatisland, som låg likt små runda växtöar mellan de väldiga klipphällar, som utgjorde den egentliga marken på Grimön.

Alla dessa småland var uppbrukade av mannen, ja, man kunde nästan säga, att de var ditskaffade av honom Han hade fraktat hem till Grimön otaliga båtlaster jord och gödsel, i fast förvissning att de en gång skulle ge honom fullgod lön för mödan.

"Allt det besvär han har gjort sig med de här jordplättarna!" tänkte hustrun. "Och så behövs det bara, att en riktigt hård nordanstorm bryter ut vid pingsttiden för att göra slut på allt, som är sått och satt. Nej, när en bor som vi, så är det ju klart, att det är meningen, att en ska ta födan ur havet."

Åter vände hon på det lilla huvudet. Genom tomrummet mellan boningshuset och flygeln kunde hon se ut över en vid, blänkande vattenyta.

- Ja, se havet, suckade hon. Det är något, det. Där kan en fara och handla och tjäna pengar. Om jag hade varit karl, så vet jag då, att jag först och främst skulle ha gett mig ut till sjöss. Aldrig i världen skulle jag ha slagit mig på jordbruk. Hur ska det nu gå för oss, när vi blir gamla och inte mer orkar sköta om det själva? Ingen av våra barn vill stanna hemma och hjälpa oss med sådant släpgöra, och det kan en inte heller begära.

De sista orden måtte hon ha uttalat högt, för mannen, som hade hållit på att berätta för henne om alla de faror och fasor, som en nyligen hemkommen engelsk nordpolsexpedition hade fått utstå, avbröt sig mitt i en mening.

-Du hör visst inte på vad jag säger, sade han. Men det var nog inte första gången, som han fann sig tala för döva öron, för han lät varken förvånad eller förargad.

-Visst hör jag på, försäkrade hustrun. Jag sitter just och tänker på att du talar så bra, att du kunde ge dig ut som predikant.

-Jag vet just inte vad jag ska säga om det berömmet, sade mannen och log godmodigt åt henne. När jag inte kan få den åhöraren jag nu har till att följa med, så lär det inte Iyckas bättre med en hel församling.

-Men jag har ju följt med! utbrast hustrun, som nu blev riktigt het om öronen. Jag vet ju, att de hade blivit av med fartyget redan första vintern, att de fick lov att bygga sig snöhus, och att de måste ligga kvar där oppe in på andra året, så att det blev slut på maten för dem, och till sist låg de och tuggade på skinnremmar.

Hon lät harmsen, och det lilla draget vid munnen, som visade, att det inte ville mycket till för att hon skulle komma i dåligt Iynne, framträdde allt tydligare.

-Jag undrar allt hur det skulle kännas, du Thala, om en hade någon av sina egna med bland dem, som låg och svalt i de där snöhusen, framkastade mannen.

Hustrun gav honom en snabb blick. Hade Joel inte sagt de där orden med en särskild betoning? Men mannen satt och såg rätt framför sig, och hans gamla vattniga ögon var alldeles uttryckslösa.

-Ja, om en bara ska sitta och tänka på dem, som har det svårt, då skulle en inte få många glädjestunder i livet, förklarade hon. Och de här blev ju hjälpta till slut.

-Ja, medgav mannen, det kom ett fartyg, som sökte reda på dem, och nu är de hemma i England tillbaka.

-Och nu blir det bara heder och ära och Iycka för dem i alla deras livsdagar, avslutade hustrun.

Hon kunde inte tycka, att allt detta var något att sörja över, men mannen fortsatte utan att slå an en lättare ton. -Jag drömde i natt om våran son Sven, sade han. Jag tyckte, att han kom fram till sängen och sa, att jag hade begått en stor orätt mot honom. Jag brukar inte vara sanndrömd annars, och jag vet inte om jag är det nu heller. Men nog är det besynnerligt, att jag skulle få läsa hans namn i dag här i tidningen.

Detta sades, såsom skulle det vara alldeles betydelselöst, just som något, som skulle angå endast honom själv, men från detta ögonblick behövde han inte sakna uppmärksamhet. Hustrun kom fram till honom och överöste honom med frågor. -Var stod namnet? Vad var det, som han hade drömt? Var det möjligt, att det var fråga om deras Sven? Hon blev gäll i rösten, nästippen rodnade, och ögonen tårades.

Hon skulle inte ha råkat i sådan upphetsning, om det hade gällt något av de andra barnen, men med denne Sven ägde det förhållandet rum, att Joel och hs#,- då han var nio år gammal, hade lämnat honom ifrån sig till ett engelskt herrskap, som seglade omkring i skärgården på sin lustjakt. De främmande hade alldeles förälskat sig i gossen. Om de bara finge ta honom med sig, lovade de att uppfostra honom till en herreman och göra honom till sin arvinge.

Det var stora utsikter, som öppnade sig för en liten Grimöpojke. De fattiga föräldrarna hade ansett, att de för gossens egen skull borde låta honom fara. Stannade han hos dem, så måste han ju förbli i deras stånd. Och han hade haft ett så gott huvud. De hade ofta talat om att det kunde bli något märkvärdigt av honom, om han bara finge uppfostran.

Nu hade sjutton år gått, sedan de hade lämnat honom ifrån sig, och under hela denna tid hade de inte hört något ifrån honom. Inte ett brev, inte en hälsning. De visste inte mer om honom, än om han hade legat på havsbottnen.

-Se här! sade mannen och räckte hustrun tidningen. Läs här bland namnen på de räddade! Ser du det: Sven E. Springfield ?

-Ja# jag ser. Sven E. Springfield, ja, där står det.

-Det kan inte betyda annat än Sven Elversson Springfield, sade mannen. Det är hans namn, mitt namn och fosterfaderns namn. Det måste vara rätt.

Hustrun tryckte tidningen intill sig. I detta ögonblick tyckte hon, att denne son, som hon av egen fri vilja hade avstått ifrån, var henne kärast av alla hennes barn.

-Varför sa du inte genast, att Sven var med? förebrådde hon mannen. Jag hörde ju inte på. Nu får du berätta alltsammans omigen.

Mannen tycktes en smula förbryllad. Han hade ämnat berätta hustrun hela historien, innan han lät henne veta, att det var fråga om sonen. Då skulle det ha gått lättare. Han skulle ha fått se vad min hon gjorde och kunnat handla därefter.

Emellertid talade han om för henne allt, vad hon ville #eta. Han gjorde reda för vad som menades med åttionde graden. Hon blev ärelysten för sonens räkning och undrade om inte han och hans kamrater hade hunnit längre upp mot norr än alla andra. Och vad hade de levat av, sedan deras fartyg hade gått förlorat med alla deras förråd? Berättelsen om hur undsättningsexpeditionen hade funnit dem denna sommar, halvdöda av svält, på stranden av Melvilleön måste hon höra gång på gång.

-Att han skulle bli tvungen att gå igenom så mycke svårt! utbrast hon. Nej, en ska aldrig lämna barna ifrån sig.

-Men nu är väl ända hans Iycka gjord, sade hon uppklarnande. Det blir stjärnor och medaljer i all oändlighet.

Snart började hon undra hur sonen hade blivit mottagen i England.

-Det var millioner människor i rörelse för att möta de här nordpolsfararna, sade Joel.

Han kände sig till den yttersta grad pinad och orolig. Hela framtiden berodde på om han skulle bli i stånd att ställa sina ord på det rätta sättet.

-Den, som hade varit med bara! sade hustrun. Om jag hade stått i ett gathörn och hade fått se honom gå förbi!

-Du hade väl inte behövt stå i ett gathörn, sade mannen. Det står i tidningen, att en särskild ångbåt var ställd till föräldrars och anförvanters förfogande.

Hustruns ansikte förlorade helt hastigt sitt glada uttryck.

-Ack, du Joel! utbrast hon. Det hade inte tjänat något till, att vi hade varit med där borta. Varken du eller jag hade fått komma ombord på den där ångbåten. Det hade hon inte unnat oss.

Med "hon" menade mor Elversson den engelska frun, som hade fört bort hennes son. Hon hade aldrig förlåtit henne, att hon inte hade låtit gossen skriva till sina föräldrar. I sina tankar hade hon gjort henne till ett riktigt vidunder.

-Å, nog tror jag, att vi hade fått vara med och hälsa på honom, sade mannen.

Egentligen var han glad, att hustrun uppehöll sig vid sådana oviktiga ting. Han behövde tid på sig att ordna tankarna för att kunna berätta det svåra, som han hade att tala om, på ett passande sätt.

-Hela vår framtid beror på det här samtalet, sade han till sig själv gång efter annan för att skynda på sina senfärdiga tankar.

-Det kan du just tro! sade hustrun trotsigt och knyckte på nacken. När hon inte har unnat oss att få en rad från honom på alla dessa år! Och han har väl inte heller något hjärta för oss. Han var nie år, när han for, och han hade allt så mycken reda på sig, att han kunde ha skrivit henne ovetande. Men hon har väl satt i honom, att vi var för simpelt folk för att en sådan herre som han skulle fråga efter oss.

All hennes glädje hade jagats på flykten. Dessa tankar, som så ofta hade plågat henne under de gångna åren, kom tillbaka med ny styrka.

-Ja, jag får ju medge, sade mannen, jag får ju medge, att det är besynnerligt, att Sven inte skrev någon enda gång. Och det kan nog hända, att det var fel hos fosterföräldrarna. Jag fick höra något vid kyrkan i dag.

Hustrun satt tyst. Hon var så harmsen, att hon inte mer gitte tala.

"Ack, vad detta går illa!" tänkte mannen. "Om hon kommer i det humöret, blir allt fördärvat."

-Kyrkoherden har fått underrättelser från England, sade han. Nu talade han återigen om en sak, som han inte hade tänkt nämna, förrän han hade fått hustrun väl förberedd och i rätt stämning, men han såg sig ingen annan utväg. -Han tog mig med sig hem till prästgården. Det var han, som gav mig den här tidningen.

- l#vrkio#n'

-Ja, han ville tala med mig om Sven.

-Asch, ja! Det är detsamma alltihop. Inte bryr jag mig om honom, sådan som han nu är.

Mannen svarade inte ett ord på detta, och en lång tystnad uppstod. Äntligen brast det löst liksom med en explosion.

-Du är då den förfärligaste människa, som finns, till att göra en stackare nyfiken. Vad var det prästen hade fått höra?

-Det var något om Sven. Kyrkoherden kommer hit ut själv i afton och talar om det för dig.

Nu sprang hustrun upp.

-Kommer prästen själv hit ut? sade hon. Men i all världen! Och det säger du mig först nu!

Hon tog ett steg mot bostaden för att gå in och se efter om det var städat och snyggt inne i rummen. Men hon stannade plötsligt.

-Varför kommer prästen hit? sade hon. Det är väl något galet på färde.

Hon såg skarpt på mannen, som ville hon med blicken tränga in i hans huvud och läsa de tankar, som rörde sig där.

-Kanske att Sven har mjuknat, medan han har legat där oppe i isen och tuggat på skinnremmar. Kanske att han vill komma hit och hälsa på oss? Men det säger jag dig, att nu är det jag, som säger nej. Har vi inte dugt förut, så duger vi inte nu heller.

-Jag tänker, att det är bäst, att du aktar dig för överord, varnade mannen. Inom sig började han bli ond på henne, därför att hon var så ostyrbar och inte tog något på samma sätt, som han skulle ha gjort.

Hustrun glömde alldeles bort sin avsikt att städa i rummen. Mannens sista ord kunde inte betyda något annat, än att hon hade gissat rätt.

-Vet du vad prästen har fått för nyheter?

-Jag vet en del.

-Var det han, som bad dig tala om för mig vad som stod i tidningen?

-A nej, jag tror prästens mening var att tala om alltsammans själv för dig. Men jag tänkte, att det var bättre, att du var lite förberedd.

- J a, svarade hustrun, det var t#ra, att jag fick tid på mig! Annars kunde jag i första hastigheten ha ropat välkommen och god dag. Och det skulle ha förargat mig efteråt.

Mannen kände, att vreden växte inom honom. -"Det är hennes mening att förstöra hela vår framtid", tänkte han. "Hon blir aldrig klok, bara värre och värre för vart år, som går."

-Jag tror, att prästen blir glad, när han får höra, att du inte bryr dig om Sven. Då blir det ingen konst för honom att tala om vad han måste tala om.

-Ingen konst? sade hustrun och blev liksom än hårdare. Vad menar du med det?

-Jo, det tycks ju, som om Sven skulle ha råkat i olycka. Det där intåget i London skulle äga rum förra söndagen, och det blev också firat med all högtidlighet. På måndagen var det också fester och tillställningar, men sen på en gång blev det stopp. Det hade kommit ut onda rykten om nordpolsfararna.

Hustruns ansikte stelnade till.

-Ska jag nu få höra, att han har gjort något orätt? mumlade hon mellan hårt sammanbitna tänder.

-Alla blommor och flaggor blev nerplockade, allting blev inställt. På måndagen kunde de knappt komma fram på gatorna för alla, som ville se dem, på tisdagen ville man visst både sparka och slå dem.

Mor Elversson Iyfte huvudet allt högre.

-Vad du säger! utbrast hon. Det hade kanske varit bättre för honom, om han hade hållit sig till sina riktiga föräldrar.

-Du ska veta, sade mannen med kraftigare röst än förut, att det inte är första gången, som sådant händer där oppe i norr. De hade hungersjukan, och de var galna och visste inte vad de gjorde. Och så var det en, som i förtvivlan skar halsen av sig. Och sen så...

-Ja, de åt väl opp honom, sade hustrun.

Hon stod alldeles kall och lugn. En oändlig bitterhet och avsmak fyllde henne.

-De var inte mer tillräkneliga än sådana, som sitter på hospital, sade mannen. Det står för resten här i tidningen, att de inte hade tagit mer än ena armen. Mer hade de inte stått ut med.

-Och Sven var med om det?

-När det sker sådana saker, så ser de nog till, att alla är med. Han blev tvingad ta en bit i munnen, han som de andra. Men mer blev det heller inte.

- Och nu, sade hustrun med en obeskrivligt föraktfull klang i rösten, nu vet jag vad prästen vill tala om för mig. Nu är Sven inte god nog för henne, och nu har han bett prästen övertala oss, att han ska få komma tillbaka hit. Är det inte så?

-Det vore väl det bästa, som hade kunnat hända, sade mannen.

-Men jag säger nej, jag, utropade hustrun. Jag säger nej. Han ska inte komma tillbaka till oss, därför att han inte har någon annan att vara hos. Han glömde sina föräldrar, när han hade det bra. Han ska inte inbilla sig, att vi tar emot honom nu. Fattiga är vi och gamla och hjälplösa. Men vi tar inte emot en son, som har burit sig åt så, att ingen annan vill se åt honom.

Mannen såg på henne med en blick, som var full av harm och otålighet. Han var gammal och kraftlös, och att få hem en arbetsduglig son skulle för honom ha varit höjden av Iycka. Den avsmak, som hustrun kände, syntes honom barnslig och obefogad. Hon föreföll honom envis och elak. 'Vänta du!" tänkte han. "Du ska få höra nyheter, så att du blir nöjd."

-Det är, som jag säger, sade han med sträng röst. Prästen får inte svårt att tala om för dig det, som stod i hans brev.

-Är det inte så, som jag tror då? frågade hustrun, och tonen miste något av sin säkerhet inför mannens tydliga vrede och ogillande.

Mannen såg åter på henne med verklig ovilja.

-Vill du, att jag ska tala om prästens ärende eller vill du vänta, tills han kommer?

Han dröjde inte för att vänta på svar, så otålig att få straffa henne för hennes kärlekslöshet.

-Fosterföräldrarna bor ju i London, sade han, och Sven hade vänt om hem till dem. Men när det där onda ryktet om nordpolsfararna kom ut, skickade fadern tidningen, där det stod omtalat, in på hans rum, och revolvern fick göra följe, och laddad var den.

-Och modern då? Visste hon om sändningen? utropade hustrun.

-Hon visste om den.

-Och sen då?

- Sen blev det förstås så, som de ville.

-Så att nu är han död?

-Ja, sade mannen, nu vet du vad prästen har att säga dig.

-Hon, sade den stackars modern, hon, som inte hade fött honom, men som har fått ha honom hos sig under sjutton år, hon lät honom gå och döda sig, fastän han ingenting hade gjort!

Därpå vände hon sig häftigt till mannen.

-Du ljuger! Det är inte sant.

-Det skulle jag också ha sagt för en timme sen. Jag skulle inte ha trott, att en kvinna kunde vara så hård, men sen jag har hört dig, så tvivlar jag inte.

-Men han hade ju inte bara fosterföräldrarna att hålla sig till. Han hade ju oss.

- Han trodde väl, att vi skulle ta det på samma sätt som de, och det hade han ju inte så orätt i.

Hon gick bort och satte sig på den stora stenhällen. Tårarna strömmade.

- Sven är död! sade hon. Sven är död! Han kom till en mor med ett stenhjärta, därför måste han dö.

Hon bara grät och jämrade sig.

-O Gud, varför skulle vi lämna honom ifrån oss? Tänk, att hon skulle skicka honom till döden för ingenting! Det var ju de andra, som tvingade honom.

-Du får lov att lugna dig lite, sade mannen. Prästen är här. Han lägger just i land.

-Säg honom, att jag vet alltihop! Han kan ro tillbaka med detsamma.

- Men det går väl inte heller an, när han har gjort sig besvär.

Joel lämnade henne. Han var endast borta några ögonblick, därpå kom han tillbaka i sällskap med prästen och en ung man.

Kyrkoherden gick fram till den gråtande hustrun.

-Joel säger, att han har berättat er alltsammans, mor Elversson, sade han. Ni vet redan, att er son Sven har kommit att begå en mycket tadelvärd handling och att han har blivit bortsänd från sina fosterföräldrar.

Hustrun hade rest sig för att niga för prästen. Hon höll ännu förklädessnibben för ögonen, men så förgråten hon var, uppfångade hon ändå en glimt av den främmande, som följde med honom.

-Det är Sven, sade en röst inom henne. Det är Sven.

Tusen tankar strömmade genom henne. Hon förstod, att Joel hade Ijugit för henne i sin vrede över att hon hade talat så hårt och hjärtlöst. Hon tänkte också på att hon aldrig skulle kunna glömma den avsmak, som hon hade känt, när hon fick höra, att sonen hade smakat människokött. Hon tänkte på att Joel och hon skulle få behålla den här sonen hemma hos sig. Ingen annan skulle vilja ha honom i sin tjänst. Men mitt i dessa kalla tankar såg hon hur avtärt och blekt sonens ansikte var, hur hans ögon tiggde henne om medlidande, och en våg av barmhärtighet och kärlek for genom hennes hjärta.

"Ack, den Joel, den Joel ! " tänkte hon. "Han är märkvärdig. Han har låtit mig veta hur det verkligen ser ut inom mig. Nu förstår jag, att fastän den här gossen har varit borta från mig i sjutton år, fastän han har försummat oss, fastän han har kommit åter med ringa heder, så kan jag inte annat än älska honom."

Och utan att svara kyrkoherden gick hon, medan männens blickar med ängslan följde henne, fram till sonen och bjöd honom vara välkommen.

-Jag tror, att det svåra har gått fram över dig, därför att Joel och jag skulle få dig tillbaka, sade hon med sin mildaste röst.


The above contents can be inspected in scanned images: 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18

Project Runeberg, Thu Jun 20 11:51:59 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bannlyst/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free