- Project Runeberg -  Bannlyst /
Son och föräldrar

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

SON OCH FÖRÄLDRAR.

Allteftersom de båda gamla människorna på Grimön blev mer bekanta med sonen, kom de att mer och mer förvånas över honom.

-Jag vill säga dig, Joel, sade hustrun, att om jag som han hade blivit uppfostrad till herreman och helt hastigt hade blivit tvungen att lägga bort mina herremansvanor, om jag skulle få lov att äta sådan mat, som bjuds här hos oss, sen jag hade blivit van vid bättre, om jag var dag skulle gå och hjälpa dig med jordbruk och inte hinna läsa en bok, om jag aldrig skulle få språka med bättre folk, utan bara med ett par gamla dumma ulkar som du och jag, så skulle jag gå och vara sur och ond från morgon till kväll, och jag tror, att det skulle gå på samma sätt med dig.

Joel medgav villigt, att detta skulle vara en svår påfrestning också för honom.

-Men se nu på Sven! fortfor hustrun. Det är, som om allt sådant inte alls skulle röra honom. Och inte är han ledsen för pengar eller vänner eller för något annat, som han har förlorat. Inte bryr han sig om, att han aldrig har något roligt. Han kan gå här och skratta och jollra med mig och resonera med dig utan att längta efter annat sällskap att förströ sig med. Han är var dag mild och ödmjuk och glad som ett Guds herdelamm. Egentligen är det bara en enda sak, som får honom i misshumör.

-Jag för min del kan nu inte sätta mindre värde på honom, därför att han är sårbar i den punkten. Hedern är nog det, som är svarast att mista.

-Ja, det förstås, sade hustrun. Och naturligtvis är det hemskt, att folk inte ska kunna vänja sig vid honom, att han inte ska kunna stiga in på ett postkontor eller i en bod, utan att det är någon, som rynkar på näsan eller kastar till honom ett glåpord. Men jag för min del, jag är då viss om att han aldrig åt den där munsbiten. Sven står lika mycket över våra andra barn, som solen står över månen, och jag tror, att han gör sig onödiga bekymmer. Ung-Joel hade kanske kunnat begå den synden, men aldrig Sven.

Så där gick hon på varje dag. Hon kunde aldrig råka mannen ensam utan att berömma sonen för honom.

-Du förstår visst inte, Joel, hur märkvärdig han är, brukade hon säga. Men annars tycker jag, att du borde se det redan på mig. Märker du inte hur jag tvättar och kammar mig och hur jag sopar och borstar och skurar? Men du tror kanske, att det är för din skull?

-A, du har alltid varit styv att hålla rent omkring dig, sade Joel, som tyckte om att säga folk artigheter, så snart som det gavs något tillfälle.

-Det är inte bara det, vidhöll hustrun, men jag är ju aldrig ond mer. Jag är som ett ejderdun. Har du sett ett sådant småleende, som Sven har? När andra människor drar på mun, så blir jag glad, men när Sven småler, så tycker jag, att om han bara sa ett ord om det, så skulle jag kasta mig naken i sion.

Mannen skrattade åt henne.

-Jag vet just inte varför han skulle be dig om något sådant, sade han. Men i alla fall är det något i det du säger. Jag är mest hågad att tro, att den här sonen vår är som en av stenarna, som ligger vid stranden och förs opp och ner av vågsvallet. Han blir så avslipad och fin av alla stötar han får, så att snart blir det inte ett hörn kvar på honom.

I själva verket var han likaså intresserad av sonen som någonsin hustrun. Men han var inte bara glad åt honom, utan han var orolig för hans skull. Sonen tycktes ha böjelse att ge efter för det tvång, som övades mot honom, och dra sig undan från människorna. Han ville knappt mer lämna Grimön. Men inte heller där var han i saknad av tillfällen att träffa människor, om han endast så hade önskat. Joel hade varit nämndeman i trettio år, och under den massa ting, som han hade bevistat, hade han inhämtat kunskap om en mängd lagar och förordningar. Folk kom oupphörligen ut till honom för att be honom om hjälp att sätta upp köpekontrakt, göra bouppteckningar och arvskiften och skriva ut testamenten. Men Sven Elversson kom aldrig fram till de besökande för att språka med dem. Han drog sig tvärtom undan till någon avlägsen del av ön, så snart som en båt kom i sikte.

-Vad ska han göra? sade hustrun, när mannen talade med henne om sina farhågor. För det första så är han ju ännu ovan vid svenskan, och för det andra så skyr folk honom, som om han vore en människoslukande haj.

Joel ryckte huvudet tillbaka, drog hörbart in andedräkten och uttalade ord, vilkas hela djup hustrun hade svårt att fatta.

-Om det vore meningen, att jag skulle bli en spelman, så finge jag väl lov att skaffa mig något att spela på.

-Ja, det förstås, sade mor Thala, men vad menar du med det?

-Om det är så, som jag tror, att Sven är ämnad till en spegel och en förebild och ett exempel för människor, så kan han väl inte få gå här ute på skäret och bli en enstöring.

Hustrun såg på mannen, och det låg en stråle av ömhet i blicken.

-Du har själv bott på Grimön i hela ditt liv, och folk har inte haft svårt att ta reda på dig här och besvära dig med allt möjligt.

Mannen slog ifrån sig med händerna.

-Vad är jag mot Sven? Jag fick ingenting lära i ungdomen. Men Sven fick börja i tid. Han har ingenting, som står sig i vägen.

-Utom det där enda.

-Ja, det förstås.

-Och det finns överallt, där man minst väntar det. Det är en katt, som ligger på lur, vart han går, och rätt som det är, hänger den i strupen på honom.

-Ja, sade Joel, det är just den största olyckan. Och gjort är gjort. Och det finns inget under så stort, att det kan hindra den där katten från att flyga på honom.

-Men du får inte glömma, Joel, att om inte den där olyckan hängde över honom, så hade han aldrig kommit hem igen till oss. Fast jag tror då, att han är oskyldig, tillade hon.

Hon kom alltid tillbaka till detta. Det gjorde henne så Iycklig att få ha sonen hemma, att hon nästan inte kunde begripa varför han och Joel fäste så stor vikt vid människors ovilja.

-Bry dig inte om dem! sade hon till sonen. De är dumma. Du är mycket bättre än de. Den där, som flinade åt dig, när han råkade dig på posten häromdagen, har en gång förfalskat en växel. Du ska inte tro, att han har någon heder att skryta med.

Alltsom tiden skred framåt, kunde hon dock inte undgå att märka, att Joel höll på att få rätt och att sonen snart skulle vara alldeles människoskygg. Och inte nog med det. Han lade sig till med ett så ödmjukt sätt, att han nästan blev löjlig. Han ville utplåna sig själv från jorden, så förkrossad var han.

"Nej, det kan inte gå an", tänkte hon. "Det måste bli en ändring. Vår Herre kan inte överge oss alldeles."

Applums församling, dit Grimön hörde, innefattade inte bara kyrkslätten, som låg på fastlandet, några dussin holmar och skär, som låg kringkastade ute i havet, utan också Knapefjords fiskläge, som, med sina sjöbodar och båthus, sina långa bryggor, sin hamnbyggnad, sina stora badhus och bassänger, sina båtar och bojar, tycktes utbreda sig lika mycket på vatten som på land.

Hit brukade mor Elversson ro över med smör och ägg, och hos husmödrar, som hade varit hennes kunder i flera år och kände till alla hennes förhållanden, gjorde hon flera försök att berömma den återvände sonen och försäkra, att han inte hade kunnat göra något ont.

Men hon fann snart, att hon gjorde sig fåfäng möda. Man sade inte ett ohövligt ord till henne, man bara låtsade inte höra, ungefär så, som när en eljest klok människa kommer med några orimliga infall.

-A, de där schartauanerna! utbrast mor Thala, när hon kom hem. De har sina hjärtan så fulla av tro och rättfärdighet, att det inte blir något rum för barmhärtigheten.

Inte heller Joel hade bättre Iycka.

Han brukade numera, när folk kom och sökte hjälp hos honom, framkasta, att han började bli för gammal för detta slags arbete och att hans son Sven snart borde kunna uppta hans mantel. Men han möttes av fullständigt oförstående. Fiskare som bönder, vem han talade vid, visade sig vara likaså döva som någonsin de stränga sjökaptensfruarna i Knapefjord.

På julaftonen satt Joel och Thala med sonen i de låga rummen på Grimön och språkade om framtiden.

-Hör nu, mor, sade Sven Elversson, som denna kväll föreföll ovanligt glättig och lätt om hjärtat, tycker du inte Rtt det är kulet och mörkt i det här gamla köket? Vad säger du om att flytta in i stora byggningen?

I Bevara oss väl! utropade hon. Där finns ju varken

-Men det kan bli, sade sonen. Jag har sett på väggarna. De är alldeles oskadade. Det finns Ijusa och glada rum där inne med utsikt över havet. Det är synd att låta det gamla kaptenshuset alldeles förfalla.

Naturligtvis höll far och mor med honom om detta, men det var pengar, som fattades.

Sonen förklarade för dem, att han hade pengar. Det var inte sådana, som han hade fått av fosterföräldrarna, utan av honom själv ärligt förtjänade pengar. Då han hade dragit ut på sin nordpolsresa, hade en summa av tusen pund utlovats honom vid hemkomsten. Denna hade nu blivit utbetalad till honom.

Då såg fadern, den gamle Joel, som inte en sekund hade själv känt vämjelse, hur de gamla avdankade sjökaptenerna som förut hade bebott Grimön, med avsky vände sig i sina gravar.

-Inte med de pengarna! stötte han ut. Jag vill gärna ha huset återupprättat, men inte med de pengarna.

Modern och sonen såg förvånade upp på honom. Men båda förstod genast vad som anfäktade honom, och ämnet fick falla.

Fadern blev sittande och tänkte på gamla sjökaptener med barkade ansikten, tjäriga nävar, törstiga strupar, godmodiga, lustiga, föga noggranna i val av ord, föga kräsna i val av umgänge. Hans förfäder hade väl varit av samma sort, och nu hade han sagt till sonen, att denne inte var god nog att flytta in till dem. Han hade sagt till honom, att hans pengar, som han hade tjänat med livet som insats på samma hav, där de hade flackat omkring och tjänat sina, inte var goda nog för att upprätta deras hus.

Det kom denna kväll ett tåligt och milt och förlåtande leende och lägrade sig över Sven Elverssons ansikte. Det hade ofta flugit över läpparna förut, när äcklet hade plågat honom, varit där och försvunnit. Nu, da fadern hade visat, att han kunde känna för honom på samma sätt som alla andra, började det på att bli bofast där.

När fadern såg leendet, som vilade över sonens ansikte och inte mer ville vika därifrån, reste han sig och sade ett par ord, som skulle gottgöra det sagda. Sonen gav goda ord till svar, men leendet stannade kvar.

Fadern blev förargad på sig själv, därför att han hade rivit upp såret. Han förstod, att sonen hade gömt på nyheten om pengarna för att få tala om den just i kväll. Snart kände sig fadern så skamsen, att han inte ville stanna inne i stugan, utan satte på sig hatten och gick ut i mörka kvällen. På så sätt kunde modern kanske komma åt att tala om för 5011al vad han verkligen kände för honom.

Men knappt hade Joel hunnit att försvinna ut i natten, förrän sju vilda, berusade sällar kom inrusande i köket på Grimön.

De förklarade, att de ville ha Sven Elversson med sig ut på en liten lustighet. De hade seglat hit ut extra för att få honom med sig.

När mor Elversson granskade skaran, såg hon, att den bestod av ett båtlag fiskare, som var sammansatt av de vildaste, råaste och supigaste karlarna i den delen av skärgården. Bakom de andra, liksom ville han hålla sig dold, såg hon en av sina egna söner, som hade plats hos en handlande i Knapefjord.

Från de druckna, vinglande och fånigt leende karlarna vände hon blicken till den sonen, som dessa hade kommit dit för att förolämpa och straffa. Han var smärt och fint byggd, ögonen var smala med en nästan smekande blick, händerna vita och rena. Han var borstad, putsad, rakat och hade välsittande kläder. Han rökte inte, drack inte, spottade inte, kunde inte få ett grovt ord över sina läppar.

Dessa andra, som hade kommit dit för att plåga den plågade, de misstyckte inte, att han hade fått en bättre uppfostran än de, att han hade fått föra ett njutningsrikare liv, att han hade ett skarpare förstånd. De kom dit för äcklets skull, därför att de ansåg honom för en mask, som de borde trampa ner, för en ful padda, som inte hade rätt att uppehålla sig inom väggarna i ett kristet hus.

När de främmande karlarna kom in i stugan, lade sig en besynnerlig vanmakt över Sven Elversson. Det var inte så, att han svimmade eller blev medvetslös, men han kände sig ur stånd att röra sig. Han hade en stark förkänsla av att detta var slutet på hans liv. De där människorna var sända för att pina ihjäl honom. Och det tjänade ingenting till att göra motstånd. Livet, sådant det nu hade blivit, var inte värt, att han ansträngde sig för att få behålla det.

Denna samma dag på förmiddagen hade en av karlarna hittat en stelnad snok pa en vägkant. Han hade tagit den med sig hem och visat den för kamraterna.

-Den ser riktigt aptitlig ut, hade någon sagt.

-Ja, det är synd, att ingen har lust att äta den.

-Om vi skulle ta och fråga Sven Elversson från Grimön, han, som äter människokött?

-Det skulle nog smaka honom.

På så sätt hade de kommit på den tanken att resa ut till Grimön. De hade en dunkel känsla av att en så straffbar man som Sven Elversson inte borde få fira julen i fred, utan att han just då borde pinas och oroas.

De hade tagit hans bror med sig, för att denne skulle peka ut farleden för dem i den mörka natten, och brodern hade följt med dem inte så särdeles ogärna. Han var inte på långt när så drucken som de andra, men för den hemkomne kände han ungefär detsamma som de. Man retade honom med brodern, sade fula ord till honom för hans skull, och han frågade sig vad denne bror hade för rätt att komma hem och vålla sina syskon förtret. Han stod bakom de andras breda ryggar och flinade på förhand åt det, som skulle komma.

-Joel, Ung-Joel! ropade nu hans mor till honom. Vad ämnar de ta sig till med Sven?

Och Ung-Joel svarade utan att tveka, så invand som han nu en gång var att besvara alla frågor, som ställdes till honom av denna röst.

-De tänker få honom att äta orm.

Vanmakten, som låg över Sven Elversson, sjönk allt djupare. Han sag scenen framför sig. De där karlarna skulle befalla honom att äta, och han skulle säga nej. Då skulle de slå honom, sparka honom. Han skulle fortsätta att säga nej. Det fanns ingen makt nu, som skulle kunna tvinga honom att äta något vidrigt, och de skulle pina livet ur honom.

Men han hade några ögonblick på sig ännu, stunden, när han skulle följa dem, var ännu inte inne.

Karlen, som på förmiddagen hade funnit ormen, drog fram det långa, blanka djuret ur sin ficka. Han stod nu och vinglade på ena foten och sträckte samtidigt ormen fram under näsan på mor Thala.

- Den ska nog smaka honom, sade han.

-Ja, ni är då inte människor, ni karlar, ropade modern. Och ni tror, att jag ska låta min son Sven, som är så mycket bättre än någon av er, följa med er ut?

Nu brast skaran i skratt.

-Han ska inte behöva gå med längre än till båten, sade karlen, som höll ormen. Där ska vi steka den åt honom.

Vanmakten, som låg över Sven Elversson, började vika. -Nu snart är det tid, sade han till sig själv. I kväll blir allt slut. Det är ingenting att sörja över.

Modern kastade en blick bort till honom och såg honom sitta där med det sorgsna, förlåtande leendet på läpparna. Ingenting av vrede eller motståndslust sågs i hans ansikte, bara ödmjukhet och mild, undergiven sorg.

-Men du måtte väl aldrig tänka på att gå med dem? ropade hon till honom. Vet du vem han är, han med ormen? Det är Olaus från Fårön, han, som är medskyldig i barnamord. Han övergav sin fästekvinna, när hon som bäst behövde honom.

Karlarna skrattade, så att de vrålade.

-Var ni inte ängslig för sonen, mor Thala! sade Olaus från Fårön. Han ska få salta och peppra så mycke han vill. Och han blir inte sämre, än han är förut, därför att han äter orm.

-Och den där, ropade modern, pekande på den längsta och fulaste av männen, är Corfitzson från Fiskebäck. Han har gjort mycket ont i sin dar, och bland annat har han anlagt eld i en lagård, full av djur, för att få ut försäkringssumman.

- Nej, skynda på nu, gossen min! Sätt hatten på dig och kom med! sade Corfitzson och lade handen på Sven Elverssons axel.

Men mor Thala fortsatte med svindlande hast.

-Den där är Bertil från Strömsundet. Om du vill veta vad han har gjort som värst, så är det väl det, att han har fött ihjäl sin farmor. Hon levde inte i två månader, sen hon hade lämnat honom sin stuga. Och den där borta i vrån är Torsson från Igcenäs, som aldrig har gjort annat än stulit fisk ur andras garn, och de två, som är fullast, är Rasmussen och Hjelmfelt. De brukar dricka opp all sin förtjänst och låta hustru och barn svälta.

Hon hade höjt rösten nästan till skrik, hon skälvde av vrede och skräck. Männen var för några ögonblick så behärskade av hennes raseri, att de teg och upphörde att skratta.

-Och vet du vem det är, som står där längst borta bakom de andra? fortfor modern allt gällare. Det är din bror, Ung-Joel. Han har inte annat ont gjort, än att han ämnade låta sina gamla föräldrar förgås ohjälpta här ute på skäret. Det finns inte en bön, som jag inte har gjort honom, för att han skulle flytta ut till oss, men han ville inte höra mig.

Och nu, Sven, då du vet vad de här är för slags folk, nu vill du väl inte följa med dem?

Just som hon sade detta, såg hon hur Sven Elversson reste sig, lika mild och förlåtande som förut, bara beredt till underkastelse och lidande.

Skaran brast i skratt på nytt.

-Ja, det är rätt, gossen min, att du kommer med godvilligt, sade Olaus, som tydligen var ledaren. Du kan väl inte sätta dig opp ensam mot sex starka karlar.

Men mor Thala Elversson var inte den, som ämnade se sonen gå utan att göra allt det motstånd, som hon förmådde. Hon nappade med ett raskt grepp ormen från Olaus, kastade in den i nästa rum och ställde sig framför dörren.

I detsamma gick dörren till förstugan upp, och Joel kom instörtande.

-Vad står här på? sade han. Vad ställer ni här till för bråk? Vart ska ni ta vägen med Sven?

Han såg hur ett par av karlarna hade sprungit fram till mor Thala för att kasta henne undan från dörren och hur ett par av de andra lade händerna på Sven Elverssons axlar och sköt honom framför sig.

Utan att tveka ett ögonblick kastade sig gubben in bland de stridande.

-Släpp där! Rör inte Sven! ropade han.

Då kände Sven Elversson hastigt hur vanmakten vek ifrån honom. "Nu är det tid, nu kämpar både far och mor för dig", sade något inom honom.

-Ung-Joel! ropade han till brodern, som alltjämt höll sig bakom den berusade skaran av inkräktare. Ställ opp dörrn till förstugan!

Och när brodern, som var van att Iyda alla befallningar, som gavs i detta hus, hade ställt upp dörren på vid gavel, fattade Sven Olaus från Fårön om livet, Iyfte upp honom från golvet och kastade ut honom.

Corfitzson från Fiskebäck störtade fram för att rycka Sven Elversson med sig, men kände sig strax därpå omfattad av starka armar, upplyh från golvet och slungad ut i förstugan ovanpå kamraten.

När detta skedde, sprang Ung-Joel fram och ställde sig vid sin brors sida.

Därpå gavs det ännu några ögonblicks vilt tumult, men sedan var också det gamla köket fritt från fiender.

Ung-Joel gick och stängde dörren efter dem. Sedsn steg han med en viss högtidlighet fram till sin bror och räckte honom sin hand.

-Hur i all världen bar du dig åt? sade han med den uppriktigaste beundran. Du får lov att lära mig det där greppet.

Den äldre broderns ansikte hade fått färg av kampen. Det tåliga leendet var borta från läpparna.

-Var du viss, att de andra också ska komma att tycka, att du är styv! sade Ung-Joel. Men när du är en sådan slagskämpe, så varför i Herrans namn har du gått och burit så mycken försmädelse utan att mucka?

Då förlorade Sven Elversson för en gångs skull sin självbehärskning. Han kastade sig ner på en stol och gömde ansiktet i händerna.

-Varför skulle jag försvara mig, bröt han ut i förtvivlan, när jag föraktar mig själv mer, än någonsin du eller någon annan kan göra? När jag känner större äckel för mig själv, än jag någonsin kan inge er? Mer avsmak, mer vämjelse. Ingen av er vet så väl som jag vad jag har gjort, vad det är, som jag har syndat emot. Jag hatar mig själv. Jag känner själväckel. Vad hjälper det mig då att tysta munnen på några druckna uslingar?


The above contents can be inspected in scanned images: 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29

Project Runeberg, Thu Jun 20 12:30:14 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bannlyst/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free