Bannlyst / Hånger Author: Selma Lagerlöf Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

HÅNGER.

Ack, vad Lotta Hedman var Iycklig att få berätta! Vad det var Ijuvligt att få tala om Sigrun! Vad hon ansträngde sig för att tala högsvenska! Hur hon arbetade för att vara lika högtidlig som en andaktsbok! Så tacksam hon var mot denna åhörare, som alltjämt satt stilla och Iyssnade, som hade ett så outtömligt tålamod!

-Nu är det bara en sak kvar, som jag behöver tala om, för att ni ska kunna ge mig det råd, som jag behöver, sade hon.

-Ni ska inte på något sätt oroa er, sade han. Tala ni, som det bäst passar er! Vi har tid på oss.

Lotta Hedman föll genast in i berättartonen.

-Ja, det var samma år på hösten, började hon, och det hade just börjat regna så häftigt, att vi hade blivit tvungna att springa in i stugan, både far och mor och jag, för att vi inte skulle bli genomblöta.

Och knappt hade vi hunnit in, förrän dörrn rycktes opp igen och ett par stora, väldiga karlar kom inrusande. De bad hövligt, att de skulle få stanna hos oss, så länge som skuren varade. Och far bjöd dem vara välkomna, och mor och jag satte fram var sin stol åt dem nere vid dörrn.

Och den ene av dem var språksam och frågade far om han trodde, att de kunde få arbete vid det nya sågverket, som höll på att byggas i Stenbroträsk. Men den andre var tyst och satt bara och stirrade bortåt det östra fönstret.

Och just mot det fönstret kastade sig regnskuren med all sin kraft. Det strömmade så mycket vatten utför rutorna, att man knappt kunde se någonting genom dem.

Jag undrade vad det kunde vara, som han stirrade på. För nog begrep jag, att han såg efter något annat än regndroppar och småhagel.

Och jag gick fram och satte mig på min vanliga plats i stolen vid fönstret och såg ut.

Men det var ingenting annat att skåda än de små gråa uthusen och vatten, som skvalade ner från alla tak. Och det var så mulet och mörkt, att man nätt och jämnt kunde se så långt bort som till älvbrinken. Där bortom stod det grå regnmolnet så tätt som ett förhänge.

Jag tänkte på att vid det där fönstret hade jag suttit i mörka kvällar, men mörkret hade inte hindrat mig från att se, och jag hade suttit där i tät snöstorm, men snöflingorna hade inte hindrat mig från att se, utan där hade jag sett skepp segla och järnvägståg jaga förbi, och konungar hade jag sett taga in i sköna städer, och bröllopståg hade vandrat fram, och änglar hade dansat och lekt inför mina ögon.

Men vad tjänade det nu till för mig, att jag satte mig vid det östra fönstret? Mitt seende öga var utslaget ur mitt ansikte, och jag skådade ingenting annat än uthus och gård och skvalande regn. Till mig kom inte mer några budskap eller några varningar eller några uppenbarelser.

Och något, som jag tyckte likna röda hus och höga skogar, såg jag avmåla sig mot den gråa molnväggen, men det blev bara dunkelt och otydligt.

Och jag försökte att vara glad över att jag nu var som alla andra, men mitt livs fattigdom kändes mycket tung, sedan jag inget såg eller hörde av det, som var över det verkliga. Jag kände ingen glädje över att leva. Jag var lik en, som i lång tid hade suttit vid ett fulldukat bröllopsbord, men nu inte ägde så mycket som en smula bröd till att stilla sin hunger.

Och ingen hade jag mer, som kunde trösta mig, för Sigrun skulle i dagarna gifta sig och flytta med sin man ner till Applums socken i Bohuslän. Och hon hade frågat mig om jag ville följa med henne till hennes hem och hjälpa henne för så hade det en gång för länge sedan avtalats mellan oss. Men jag hade svarat, att jag hellre ville stanna i Stenbroträsk hos far och mor. För jag ville inte dra bort med Sigrun. Hon hade aldrig varit sig lik, sen hon hörde mig tala illa om fästmannen, och jag kunde inte heller mer se henne som en villfaren fågel, utan jag tyckte, att hon var väl hemmastadd i det mänskliga. Och mittunder det att mina tankar var som mörkast, så fick jag höra steg, och den tyste av de båda vandringsmännen stod bredvid mig och lutade sig fram mot de nerregnade rutorna.

"Det här är allt ett märkvärdigt fönster", sa han och rörde vid min arm, för att jag skulle se ut. "Jag undrar om ni ser detsamma som jag?"

"Jag kan ingenting se", svarade jag. "Men varför säger ni, att det här fönstret är märkvärdigt?"

"Det måtte väl vara märkvärdigt", svarade han, "att jag ser Hångers gård i Dalsland genom fönstret på en stuga i Stenbroträsk."

"Är det en gård, som ligger högt på en backe med aplar på sluttningen framför?" frågade jag. "Finns det en källare med en stuga på taket, finns det en grind med en gammal och rutten grindstolpe, och sitter det en gumma i källarkammarfönstret?"

"Ja", sa han och böjde sig fram för att se bättre, "så är det. Det sitter en gumma i kammarfönstret, det är riktigt alltsammans."

"Och sitter hon inte och stirrar på grindstolpen? Är det inte så, som om hon inte skulle kunna ta sina ögon ifrån den?"

"Jo visst", sa han och drog tungt efter andan. "Jo visst sitter hon och ser efter, att grindstolpen inte får falla. Det måste hon hålla på med till världens slut."

Och jag såg hur det, som han såg, plågade honom. Han hade stora svettdroppar i pannan, och han var dödsblek och hade svårt att få fram orden.

Men nu tog han ögonen från fönstret och vände sig hastigt mot mig. "Men ni säger ju, att ni ingenting ser!"

"I dag ser jag ingenting", svarade jag. "Men en gång i våras såg jag den där gården."

Och nu märkte jag, att både far och mor och den andra främmande mannen hade kommit fram till oss och stod och Iyssnade.

"Det är många i vår släkt, som har det på det där sättet". sa nu den andra vandringsmannen med låg röst till far, "men jag har inte hört, att min bror har sett något förrän i dag."

Men han, som hade talat med mig, vände omigen ögonen mot fönstret, och strax därpå vek han förskräckt tillbaka.

"Nu har hon sett på mig!" ropade han. "Och nu är det visst slut med mig."

Och det tog sig konstigt ut, att han blev så rädd, han, som var så ofantligt stor och stark. Men inte en gång mor, som annars var skrattlysten av sig, kom sig för med att dra på munnen.

"Vi ska ta och sjunga en psalm", viskade jag till mor. Och vi stämde opp den första psalmvers, som kom oss i tankarna.

Och medan vi sjöng, upphörde regnskuren. Det grå molnet stod inte längre som en mur borta över älvbrinken, och en solstråle silade in i kammarn.

Han, som såg synen, hade satt sig ner på en stol och höll händerna för ansiktet. Han vågade varken se opp eller röra sig.

Men nu, när det åter var klart och Ijust, började brodern tala förstånd med honom.

"Kom med nu, Jon!" sa han. "Nu är det vackert väder så att vi kan gå vår väg. Titta opp nu, så ska du få se att det är borta alltsammans."

Men Jon satt sammanböjd med ansiktet i händerna och höjde på armbågen för att visa brodern ifrån sig

"Nej, Anders, nej", sa han. "Låt mig vara! Jag törs inte."

Då såg Anders bort till oss och skakade på huvudet.

"Det är inte så underligt, att han är rädd", förklarllde han. "För det där, som han såg, är något, som har funnits till i fordomtid, och den gården, som han nämnde, är vår farfars far kommen ifrån."

"Han sa visst, att den hette Hånger, den där gården", prövade jag på att säga, då ingen av de andra svarade honom.

"Ja", sa han, "den heter Hånger, och den ligger på DalsIand, och vi, som är därifrån, vi kallas för Hångerjättarna. Vi är större till växten än andra människor, och folk säger om oss, att vi är svåra att råka ut för, men jag för min del vet inte, att det är något annat märkvärdigt med oss, än att vi alla som en slutar med att ta livet av oss. Det gjorde min far och min farfar och far hans före honom." "Ja, se det ska bero på någonting gammalt", sa han. "Det var styva och rika karlar, som bodde där på Hånger förr i världen. och de krusade inte för någon, och nästan jämt kom de i delo med prästerna. Och en av dem lär visst ha slagit ihjäl en präst av svartsjuka. Men det blev aldrig upptäckt vem som var skyldig till mordet. Det blev aldrig försonat, och därför måste alltifrån den dagen alla Hångerkarlar dö en våldsam död för egen hand eller för andras."

"Men", sa mor, "inte är det möjligt, att det är på det sättet. Inte ska oskyldiga lida för skyldiga."

"#, det tycker jag nog att man ser lite varstans", sa karlen. "Det är inte så gott att veta hur det är ordnat med den saken. Men nu fanns det en hustru där på Hånger, som var mor till den, som hade mördat prästen. Om henne säger man, att hon hade reda på alltsammans och att hon hade hjälpt sonen att gräva ner liket under den ena grindstolpen, och långt efter det att han var död, så satt hon och vaktade den stolpen, att den inte fick fällas och inte brytas ner och inte bytas om. Hon flyttade ner på en kammare, som låg tätt intill grinden, och satt där och höll vakt natt och dag, och det är de, som säger, att hon vaktar den än. Och nu är Hånger borta ur släkten, och jättarna, de är förskingrade åt alla håll, men alla de, som hör till hennes släkt, de lär kunna se henne. Hon följer med oss, säger folk, och ser till, att det inte finns någon, som undandrar sig att försona det stora brottet."

Men mor var alldeles upprorisk.

"Det kan inte vara meningen, att detta ska få fortfara", #a hon. "Ni måtte väl göra något för att få slut på det?" "Det är så sant, det", sa karlen. "Det finns allt de. som har försökt. Det är två, som har funderat ut, att det ckulle vara bra, om de gav sig till att bli präster. Men jag vet inte om det var till lags åt gammalmoran. Den ene av dem har gått åt i unga år, men den andre lever ju."

Och jag blev mer och mer förskräckt, och när jag la ihop allt, som hade hänt, så visste jag redan vad jag skulle få för svar på det, som jag frågade om.

"Är det han, som heter Rhånge?" frågade jag.

"Men, barn, vad menar du?" skrek mor.

Karlen svarade mig genast.

"Jo, det är riktigt. Det är han, som kallar sig Rhånge. Det är bara en omkastning av Hånger. Han är präst i Applum i Bohuslän, och han ska visst nu i dagarna gifta sig med en prostdotter fran Stenbroträsk."

Mannen, som satt på hörnplatsen, gjorde en häftig rörelse.

-Ja, se, jag vill inte säga, att man ska rätts sig för mycke efter sådant där gammalt, sade Lotta Hedman. Men kanske att det är något i det i alla fall, och kanske att det var illa gjort av mig, att jag inte följde med Sigrun ner till Bohuslän, när jag hade fått höra detta. Och kanske det är fördenskull, som allt misslyckas för mig. För nog har jag fått tillbaka kraften att se och höra, men att ingen vill Iyssna till mig, det beror kanske på att jag har svikit min plikt mot Sigrun. Och gör jag rätt nu, om

Hon avbröt sig hastigt. Hela det nyss så rörliga ansiktet blev stelt och styvt.

-Jag ser något, sade hon. Jag ser vida snöslätter. Det är mycket Ijust. Och det finns ett tält, ett svart tält, och en lång släde...

Tåget rullade just i detsamma in på en station. Lotta Hedmans reskamrat steg hastigt upp från sin plats och Iyfte armen till hyllan för att plocka ner sitt bagage.

Lotta Hedman märkte det inte. Hon var upptagen av det, som uppenbarade sig för henne.

När mannen hade hoppat av tåget och gick bort mot stationshuset, hörde han hur Lottas röst ropade honom till baka, men han gick vidare utan att vända sig om.

Lotta drog med all kraft i läderremmen för att få ner fönstret, men när hon äntligen Iyckades, var mannen försvunnen.