Note:
Selma Lagerlöf died in 1940, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Människor, som på ett eller annat sätt har fått kännedom om den beklagansvärda händelse, som någon vecka senare timade i Algeröds prästgård, vill gärna kasta all skulden på Lotta Hedman.
"Om inte den unga prästfrun hade haft omkring sig en sådan där överspänd varelse, som förvred huvudet på henne med sina syner, skulle det inte ha skett någon olycka", säger de.
Men detta är verkligen att göra Lotta Hedman orätt. Hon har aldrig i hela sitt liv varit mer stilla, mer sansad än under denna tid. Hennes vänner i den andra världen lämnade henne i okunnighet, så att hon inte hade den ringaste aning om vad som förestod.
Man förstår ju, att den första natten, då hon satt och vakade över Sigrun, måste hon ha känt stor oro och ängslan. "Hur ska detta sluta?" frågade hon sig gång på gång. "Hur ska dessa två människor kunna börja att leva tillsammans på nytt? Sigrun är ju alldeles förskrämd, och han å sin sida måtte ha mist allt förnuft och farit fram som ett vilddjur."
"Men det var ju i alla fall endast svartsjuka", tröstade hon sig själv. "Och fastän Sigrun är lite rädd för honom, så märks det nog, att hon håller av honom. Bara kärleken finns kvar, så kan den säkert föra dem tillsammans igen."
Fram emot klockan ett på natten öppnade Sigrun ögonen, satte sig förvånad upp i sängen och såg på den ovana omgivningen. Hon tycktes litet förvirrad till en början, men sansade sig hastigt och sade till Lotta med fullkomligt lugn röst:
-Nu kan du gå och lägga dig, Lotta, men du ska inte släcka lampan, och du får inte ta av dig kläderna. Du måste vara till reds att försvara mig.
Därpå sjönk hon ner på kudden och föll i sömn på nytt. "Hon är rädd ännu, men hon var fullt redig", tänkte Lotta Hedman. "Tack och lov! I morgon är hon kry igen."
Hon gjorde, som hon hade blivit tillsagd, lade sig på en liten utdragssoffa och sov ända till sju, då hon steg upp för att gå till lagarden och sköta om sina smådjur. Men då hon öppnade dörren, ropade Sigrun henne tillbaka.
Hon grät och darrade, därför att Lotta hade tänkt lämna henne. Återigen var hon djupt upprörd, och då Lotta sade henne, att kyrkoherden var skadad och inte kunde röra sig, var hon ur stånd att fatta detta.
Det blev för Lotta att ställa sig i fönstret och spana ut i det gråa höstmörkret, tills lagårdspigan kom gående. Hon måste ropa in henne, säga, att prästfrun ännu var mycket sjuk och inte kunde lämnas ensam, samt be henne överta Lottas sysslor för den här morgonen.
Av lagårdspigan fick hon höra nyheter. Häradshövdingen hade alls inte kommit tillbaka. Han hade tagit sin tillflykt till kyrkvärdens, som bodde ett stycke söder om prästgården. Där hade han stannat över natten, och nu på morgonen hade kyrkvärdens dräng kommit för att hämta hans saker.
Det vållade ingen sorg. Alla människor var glada över att den mannen var borta från gården.
Och med prästen stod det verkligen illa till. Han trodde själv, att det ena benet var brutet. De hade telefonerat till doktorn, och han hade lovat komma fram på dagen.
-Så går det, när man inte far fram som folk, sade lagårdspigan. Vi visste ju allesammans, att inackorderingen var kär i frun. Men en skulle väl vara tokig för att tro, att hon brydde sig om en sån där gammal sjukling.
Lotta Hedman å sin sida var inte särdeles ledsen över det där benbrottet. Kyrkoherden skulle bli tvungen att hålla sig vid sängen, Sigrun skulle få tid på sig att övervinna sin förskräckelse. Lotta var färdig att anse det för en Guds nådefulla skickelse.
-Tack och lov! suckade hon. Nu går allt bra. De blir kanske lyckligare än förr, när detta är överståndet.
Litet senare på morgonen kom kyrkvärdens pojke smygande med ett brev, men Lotta Hedman skickade honom tillbaka med brevet oöppnat.
Eljest var det en stilla och lugn dag. Sigrun steg inte upp, utan sov timme efter timme. Och det var inte bara hon, som sov. Hela gården tycktes ha försänkts i samma slummer som matmodern.
- Här är så tyst i dag, att en blir hemsk till mods, sade köksan och husjungfrun, när de kom ut i brygghuset för att fråga efter matmodern. Det är, som om någon skulle ligga och dö.
Kyrkoherden skickade efter Lotta för att få höra hur det stod till med hustrun. Och Lotta gick in till honom och sade, som sanningen var, att Sigrun bara låg och sov, att hon inte hade någon feber och att det lilla krossåret i pannan inte var något att tala om.
Men när han föreslog, att Sigrun skulle flytta in i stora byggnaden, sade Lotta bestämt nej. Det var bäst, att Sigrun stannade där hon nu var. Hon var så skälvande och uppskrämd.
-Hon är väl rädd för mig, sade mannen.
Hans ansikte uttryckte ett stort lidande. Det var inte bara det avbrutna benet, som smärtade honom.
- Hon kommer tillbaka självmant, bara hon får igen krafterna, sade Lotta hastigt.
Den sjuke suckade.
-Hon kommer aldrig tillbaka till mig, sade han, aldrig till mig. Hon får aldrig mod att komma tillbaka.
Lotta Hedman hade inte väntat, att hon skulle känna medlidande med den mannen, som hade rivit sönder hennes sköna ungdomsdrömmar. Men nu försökte hon i alla fall att trösta honom.
-Å, nog ska Iyckan vända tillbaka till det här huset, sade hon.
Hon hade verkligen ingen tanke på att skilja man och hustru. I stället gjorde hon allt, som i hennes makt stod, för att försona och återförena.
När doktorn kom långt fram på dagen, sade han ungefär detsamma om Sigrun som Lotta: att hon inte hade någon särskild sjukdom, att hon skulle bli bra, bara hon fick komma till ro. Hon hade fått sina nerver förstörda, och nu hade det kommit till något slags kris.
De skulle vara varsamma med henne. De fick inte säga emot henne, hon skulle inte ansträngas. Man fick inte övertala henne att företa sig annat än det, som hon kände lust för.
-Jag kan inte rätt förstå mig på detta fallet, ssde doktorn. För det kan förhålla sig på helt annat sätt. Det skulle vara möjligt, att fru Rhånge råkat ut för någon smitta och att hon ligger med fröet inom sig till en sjukdom, som kommer att bryta ut hastigt och svårt. Men detta kan jag inte nu ge besked om.
Längre fram fick Lotta mycken hjälp av dessa doktorns ord, som hade blivit hörda av flera på gården. Hon förvånade sig då över att de hade blivit sagda och trodde, att det hade skett på en högre tillskyndelse.
En hel vecka förgick på samma sätt. Varje dag kom ett smygande bud från gästen hos kyrkvärden och blev återsänt med oförrättat ärende. Varje dag kallades Lotta in till kyrkoherden för att avge sin rapport. Varje dag låg Sigrun och sov från morgon till kväll.
Då Lotta efteråt tänkte på detta sovande, sade hon till sig själv: "Det var något inom henne, som visste vad som förestod henne. Hon sov inte, därför att hon var matt och trött. Hon låg och samlade krafter."
Även de stunder, då den unga frun var vaken, låg hon stilla och tyst.
Då drog hon samman ögonbrynen, och ibland nickade hon med huvudet, såsom sade hon ja till något, som hon föreslog, sig själv. Lotta tänkte nog, att hon låg och gjorde upp sina framtidsplaner, men ännu så länge hade hon ingen kunskap om dem.
En dag bad Sigrun, att Lotta skulle gå in i prästgården och hämta sjuhundra kronor, som hon hade liggande i en byrålåda.
-Det är alltsammans mitt eget, sade hon. Jag har sparat ihop de pengar, som jag har fått från föräldrarna på mina födelsedagar. Du kan förstå, att jag är rädd om dem, och jag tycker, att det är ängsligt, att de ska ligga där inne i det tomma huset.
Lotta tyckte, att detta var alldeles rätt, och gick efter pengarna.
En annan dag längtade Sigrun efter något att läsa, och Lotta hämtade en tidning. Hon låg en lång stund och läste annonser om ångbåtar och järnvägsturer. Sedan lade hon bladet ifrån sig. Lotta fäste sig inte vid detta, då det skedde. Efteråt kom hon ihåg det.
Under denna stillsamma vecka hade det blivit vinter på allvar. Det rådde inte någon vidare kyla, men det hade kommit så pass mycket snö, att marken var vit. Det hade till och med blivit slädföre.
Detta vita utanför fönsterna, som påminde Sigrun om hembygden med dess långa vintrar, tycktes ha ett upplivande inflytande på henne. Samma dag, som den första snön kom, steg hon upp och klädde sig.
-Det var rätt, ängeln min, sade Lotta Hedman. Du kommer förr till krafter, om du försöker att sitta oppe lite. Nu tror jag säkert, att jag ska få dig frisk till jul.
Den unga kvinnan hejdade sig mitt i påklädseln.
-Är det jul snart? sade hon. Jag hade glömt, att det ska bli jul. Hon berördes tydligen obehagligt av att bli påmind om den stundande högtiden. Omöjligheten att under julen inte leva under hemmets tak tycktes ha slagit henne. Om något ska göras, måste det ske före jul, mumlade hon. Jag får lov att vara färdig före jul.
Lotta Hedman, som hörde orden, trodde, att det var fråga om någon julklapp, som måste vara färdig till julafton.
En kväll berättade Lotta Hedman för Sigrun om den mannen, som hon hade råkat på tåget. Hon beskrev hans utseende, hans milda, välljudande röst, hans ödmjukhet.
-Han var mycke vänlig emot mig, sade hon, men just som jag fick en av mina syner, sprang han ifrån mig.
- Vad var det för en syn? frågade Sigrun.
-Det var något långt norr ifrån, sade Lotta. Jag såg en ismark och ett svart tält och en lång släde.
Sigrun låg tyst och försökte samla sina minnen.
-Vet du, Lotta, du är märkvärdig, sade hon om en stund. Det kan inte vara någon annan än Sven Elversson, som du har råkat på. Han såg sådan ut, som du beskriver, och det vore just likt honom att springa sin väg, när du började se något, som påminde om isfält och polarfärder.
-Vem är Sven Elversson? frågade Lotta.
Sigrun vaknade en smula ur sin slöhet och berättade för Lotta en del av Sven Elverssons historia.
-Jag skulle just önska, att jag visste var han nu finns, sade hon till sist. Han var en mycket god man, men mycket olycklig. Jag tror, att han kände sig så föraktad, så nertrampad, att han ansåg det tillhöra honom att åta sig saker som andra höll sig för goda att göra. En gång lät han stänga in sig i cellen hos en mördare för att locka honom att bekänna. Han gifte sig med en småskollärarinna, som var en av de fulaste människor jag har sett. Det var väl också på grund av hans ödmjukhet. När vi bodde i Applum, talade alla människor om honom, men han flyttade därifrån före oss.
Lotta Hedman påminde sig reskamratens milda röst och det stora förtroende han hade ingivit henne.
-Du kan vara viss om att Gud förehar något med den mannen, sade hon. Om jag bara hade haft reda på detta, när jag träffade honom!
-Jag önskar, att jag visste var han vore att träffa, sade Sigrun. Alla eländiga och hjälplösa brukade vända sig till honom. Det har varit så tyst om honom, sedan han flyttade från Applum. Han har väl gömt sig undan på någon plats, där man inte känner till hans historia.
Den kvällen, då de språkade om Sven Elversson, var Sigrun åter uppe och klädd. Hon hade till och med kommit ut i brygghuset. Lotta hade flyttat ut bord och korgstolar, den ofantliga ugnen doldes av de rosiga förhängena. Husjungfrun hade gjort i ordning en liten tebricka till Sigrun och Lotta. Man hade det så trevligt, som det gärna var möjligt.
Men då husan frågade om inte frun nu kände sig så stark, att hon kunde flytta in i stora byggningen, svarade Sigrun genast:
-Jag vet inte hur det går med mig, Malin. Jag tror, att jag håller på att bli riktigt sjuk. I kväll har jag ont både i hals och huvud. Jag har blivit röd över kroppen. Jag håller på att få någon utslagssjukdom.
"Varför säger hon sa?" tänkte Lotta. "Hon är alldeles frisk. Hon har alls inte något utslag."
Men hon funderade ut, att hennes vän ville förebygga allt tal om att hon skulle fira julfesten i det egna hemmet. "Hur ska detta gå?" undrade Lotta med nyvaknad oro. "Ska hon aldrig komma ifrån förskräckelsen för mannen? Ack, det har alltid varit så med henne. Då hon en gång har blivit skrämd för någon, finns det ingen möjlighet att få henne lugn."
"När man bara tänker på att hon, som är så ivrig att få sköta sjuka, inte går in i huset och vårdar honom, att hon knappt frågar efter hur han mår! Det är riktigt dåliga tecken."
Hon satt och betraktade sin vän. Sigrun föreföll så där matt och bortkommen, som folk brukar, när de har legat till sängs några dagar.
"Vad är det för olycksöde, som följer henne?" tänkte Lotta. "Varför ska hon, som är ren och oskyldig, fin som den finaste och skön som den skönaste, sitta här i ett rum, som inte är stort bättre än ett uthus?"
Det gick verkligen inte bra ihop: den unga prästfruns förfinade skönhet och brygghusets nakna timmerväggar, grova brädgolv och sotiga tak.
"Sannerligen gör det mig inte ont om både honom och henne", tänkte Lotta. "Han har det inte heller för roligt, där han ligger på sitt plågoläger och längtar efter henne."
Det låg sorgsenhet i luften. Om en stund såg Lotta, att hennes vän slog händerna för ansiktet och började vagga fram och tillbaka.
-Om jag vore död! klagade hon. Det vore det bästa. Om jag ändå kunde få dö!
-Det blir för tungt och tråkigt för dig, Sigrun, att bo här ute i brygghuset, sade Lotta hastigt. I morgon tror jag att vi tar och flyttar in i prästgården.
Sigrun for upp. Hennes ansikte blev gråblekt.
-Vad menar du? Vad är det du säger? Har han mutat dig?
-Men jag tror sannerligen, att du är alldeles förryckt, Sigrun.
-Ja, det är så, Lotta. Jag är förryckt, jag är förstörd av skrämsel. A, du vet inte hur jag har haft det.
Hon började berätta. Inte mycket, men bara så, att den andra skulle förstå.
-Hur ska jag kunna gå tillbaka till detta? sade hon.
-Men det är ju ändå bara bevis på att han tycker om dig, Sigrun.
-Jag tycker om honom, sade Sigrun. Jag har aldrig, aldrig, hör du, Lotta, varit otrogen mot honom med så mycket som en tanke, men han har aldrig litat på mig, och det gör mig ont. Det gör mig mer ont än något annat.
Lotta Hedman sade något om att svartsjukan var sådant, som hörde ungdomen till. Den försvann av sig själv, när människorna blev gamla tillräckligt.
-Nej, sade Sigrun, den försvinner inte hos honom. Den är ett arv, alla i hans släkt är på det sättet. Tror du inte, att han har lovat mig gång på gång att lägga bort den? Men vad har det hjälpt? Vi flyttade hit opp i ödemarken, för att han skulle få ro. Nu ser du hur mycke vi har vunnit på den saken.
Du tror kanske, att jag inte har medlidande med honom? Ingen vet bättre än jag hur han plågas. Och han g#r tillbaka, Lotta, han predikar sämre, och han förlorar alla intressen. Det är förfärligt synd om honom.
Men det är också synd om mig. Jag har blivit förskrämd. Han har nu så många gånger kommit mig att frukta för honom, att allt mitt mod är borta. Du får lägga bojor på mig och släpa mig dit in. Men du förstår inte sådant.
-Men om du inte kan gå tillbaka, sade Lotta, vad ska du då göra?
Den unga frun reste sig.
-Vi ska gå och lägga oss, Lotta, sade hon med ett litet bittert skratt. Klockan går på elva, och du ska opp tidigt i morgon och ge mat till dina djur.
Nästa dag låg Sigrun till sängs. Hon hade ont i halsen, sade hon. Ingen mer än Lotta fick komma in till henne. Hon bad Lotta förbereda hennes man på att hon skulle komma att ligga länge sjuk.
Hon låg också hela dagen. Först då kvällsvarden var äten och gårdsfolket hade gått till vila, steg hon upp, klädde sig och kom ut till Lotta i brygghuset.
-Känner du dig bättre nu?
Hon smålog.
-Ja, Lotta, mycket bättre.
Lotta hade haft en svår dag. Hon hade börjat förstå, att Sigrun tänkte på att lämna hemmet. Och hon undrade hur hon skulle kunna avstyra denna olycka.
-Jag har tänkt på en sak, sade Lotta, jag tycker, att du borde fara hem till Stenbroträsk över julen. Det skulle vara bra mycke bättre och mer passande än att stanna här i brygghuset.
Sigrun syntes inte alldeles ohågad. Hon sade nej först, men då Lotta började tala om den härliga julhelgen i prostgården, föreföll det, som om hon skulle anse förslaget värt att tänka på.
Det blev sent denna kväll också. Sigrun satt och grubblade på något, som hon inte kunde komma på det klara med, och Lotta tordes inte störa henne.
När klockan var några minuter över elva, rycktes dörren upp, och en människa kom instupande, gick ett par steg och sjönk sedan ner på golvet, låg där på knä, med framräckta händer.
-Finns det människor här, så hjälp mig!" ropade hon. Jag är så sjuk. Jag är så sjuk. Jag har eld i kroppen.
Nu var det slut med Sigruns trötthet och kraftlöshet. I nästa ögonblick var hon framme hos kvinnan. Hon Iyfte upp henne, så att hon kom upp på sina ben, lade armen om henne och stödde henne.
-Kom med mig! sade hon med mild röst. Kom för all del med mig fram till lampan, så att jag får se vad som fattas er!
Kvinnan stod där huttrande och skakande av feber. Hon kunde inte Iyfta fötterna, utan hasade sig framåt. Hon skulle ha fallit gång på gång, om inte Sigrun hade hållit henne uppe.
När hon hade fått den sjuka fram i lampskenet, såg hon, att hennes ansikte var uppsvällt och vanställt till yttersta grad. Tätt, tätt övertäckt med mörka, bristande varbildningar! Och på samma sätt var det med händerna.
-Lotta! sade Sigrun med låg, darrande röst. Vad är detta.
Men Lotta behövde inte svara. Sigrun förstod lika väl som hon vad det var för en sjukdom.
Hon visste väl också, att det var dödsfara att vidröra den fattiga vandrerskan, men hon började beslutsamt rycka av henne kläderna, och medan Lotta Hedman gjorde i ordning sängen och bredde ut rena lakan, svala och släta för den heta, ömmande kroppen, satte Sigrun på henne rent linne, och snart hade de den kvidande och huttrande utsträckt på bädden.
Sedan satt de där och ömkade henne, medan hon vred sig och våndades. Sigrun försökte bjuda henne vatten, men hon tycktes inte kunna svälja. Prästfrun vände då tillbaka till Lotta, och de satt hand i hand, förskrämda och tysta inför makten hos den förfärliga sjukdomen.
Om en stund drog de andan lättare. De tyckte sig märka, att den sjuka blev mer stilla, att hon led mindre.
Och om än en stund, en knapp timme sedan hon var inkommen till dem, blev hon alldeles lugn och orörlig. De flämtande andedragen avstannade.
De två vännerna reste sig upp, lade den döda till rätta i sängen och kröp sedan ihop som förut, tätt intill varandra, liksom förstenade inför det döda, förfärliga ansiktet.
"Om några dar ska jag se ut på samma sätt, tänkte både Sigrun och Lotta. Jag ska se ut som den där. Ingen ska känna igen mig. Ingen ska veta, att detta är jag."
-Vem kan hon vara? sade Lotta viskande, och Sigrun svarade på samma sätt, att hon måste vara någon fattig vandrerska utan hem.
-Hennes kläder var inte precis dåliga, sade hon, men mycket slitna. Kängorna är våta och utgångna. Hon har vandrat långa vägar i snön. Sjukdomen har kommit över henne på landsvägen. Hon har irrat omkring i feberyrsel borta på de öde vidderna. Det var väl Ijusskenet från vår lampa, som ledde hit henne.
Återigen satt de tysta och stirrade på den döda. Och nu var det, som den förskräckliga tanken vaknade hos Sigrun.
"Om det vore jag, som låg där!" tänkte hon först. "Varför skulle jag inte kunna ställa så, att det blir jag, som ligger där?" fortsatte hon att tänka.
Det var, som om Lotta Hedman skulle ha hört hennes tankar. Hon vände sig mot Sigrun och stirrade förskräckt och andlöst på henne.
-Det är ingen, som vet vem hon är, sade Sigrun med en röst, som inte längre var låg och viskande, utan fast och bestämd. Ingen vet var hon är kommen ifrån. Ingen kan ha sett henne komma in till oss. Hon är en fattig vandrerska utan hus och hem.
Lotta satt tyst. Hon ville inte förråda vad hon misstänkte. Om Sigrun inte hade sina tankar åt det hållet, var det bäst att tiga. Sigrun fortsatte på samma sätt.
-Du förstår väl, Lotta, att detta är smittkoppor. Nu ligger den döda i min säng, den och hela huset måste rökas, och vi får inte bo kvar här. Vi måste flytta in i prästgården. Och det kan ju hända, att jag är smittad och dör av sjukdomen, och då vore ju allt gott, men det kan också hända, att jag får leva, och då är jag inne i mitt gamla elände.
-Men det blir bättre nu efter det svåra, som ni har fått gå igenom, sade Lotta ivrigt. Din man förstår, att han har gjort dig orätt. Han kommer att ta sig bättre till vara.
Sigrun reste sig, tog lampan och flyttade ut den i brygghuset.
-Vi ska inte störa henne där inne, sade hon.
-Ni har så många goda år framför er, fortsatte Lotta. Bara ni blir lite äldre, så får ni ro. Och han är ju en så präktig och duglig och framstående man.
Sigrun stod i fulla lampskenet, och Lotta Hedman kunde inte låta bli att förvåna sig över henne. Hon hade på ett par minuter fått tillbaka hela sin skönhet, och det var inte nog med det. Det låg glans och höghet och makt över henne. Ovillkorligen kände Lotta, att Sigrun var förmer än andra människor, att hon måste skyddas och älskas framför alla andra.
-Lotta, sade Sigrun, du förstår väl, att det var för detta, som du blev hitsänd från Stenbroträsk? Det var, för att du skulle komma och hjälpa mig med detta.
Det var att tala ett språk, som Lotta förstod, men hon lät sig inte vinnas så lätt.
-Det kan likasåväl förhålla sig så, ängeln min, att jag har kommit hit för att hindra dig, framkastade hon.
Sigrun lät Lotta sätta sig ner i den ena korgstolen, sedan lade hon sig på knä framför henne, tog hennes händer och sade med en röst, som var bräddfull av övertygelse:
-Jag lovade Edvard en gång, att ingenting utom döden skulle skilja oss åt. Och det är fördenskull, som jag inte har lämnat honom förut. Och hela veckan har jag bett Gud, att jag skulle få dö, hellre än att jag skulle behöva svika mitt löfte. Fastän jag är förskrämd för honom och måste gå, så har det ända hållit mig tillbaka. Du förstår, Lotta.
Lotta nickade motvilligt.
-Och nu, Lotta, nu har Gud hört mina böner. Han har skickat döden till mig. På detta sätt kan jag gå utan att bryta mitt ord. Att inte du, Lotta, förstår, att detta är Guds vilja!
-Jag vill inte höra mer av det här, Sigrun, sade Lotta och gjorde ett försök att resa sig ur korgstolen, men matmodern höll henne tillbaka.
-Det är Gud själv, som hjälper mig, Lotta, sade hon. På det här sättet kan jag gå utan att göra Edvard olycklig. Ja, jag menar inte, att han inte kommer att sörja mig ett år eller kanske två, men det blir ingen bitterhet i sorgen. Men om jag skulle rymma från Edvard? Tror du, att han skulle låta sig nöja? Han skulle söka efter mig, och när han funne mig, så skulle han kanske döda mig. Eller om jag bleve skild från honom? Han skulle gräma sig till döds. Men om jag ginge bort ur livet... Det vore bara en sorg. På döden behövde han inte bli svartsjuk. Förstår du inte, Lotta, hur mycket bättre detta vore för honom än något annat?
-För honom, sade Lotta, det kan vara, men för dig?
-För mig, sade den unga kvinnan med ett leende, som var som ett återsken från himlen, för mig är allt gott, som är gott för honom.
-Det bästa för honom vore att få behålla dig, sade Lotta envist.
-Det är detta jag inte kan, utropade Sigrun med förtvivlan i rösten. Du vet inte vad det vill säga att ständigt vara vaktad, att aldrig ha någon frihet. Du vet inte hur det är med alla dessa förskräckliga scener och uppgörelser och löften om bättring, som aldrig hålles, och misshumöret och ledsnaden. Du vet inte hur det är att jämt gå och frukta, att det ska ske något förfärligt. Du vet inte hur det är att jämt nödgas smyga och Ijuga, fastän man inget annat gör än det, som är riktigt och rätt. Du vet inte hur det är, annars skulle du inte uppmana mig att gå tillbaka.
-Nej, sade Lotta Hedman, nej, ängeln min. Jag visste ju inte, att du har haft det så svårt! Du har aldrig talat om detta förrän i går och nu. Men finns det ingen annan utväg?
Den unga kvinnan reste sig upp. Hon sade med djupt eftertryck:
-Det finns en utväg. Den är mig sänd av Gud, men Lotta Hedman vill inte tillåta, att jag begagnar mig av den.
Ingen kan beskriva den rentav förkrossande makten av Sigruns skönhet, när hon sade ord sådana som dessa. En trollkraft utgick ifrån henne, som hon var väl medveten om och som hon aldrig torde ha utövat så skoningslöst och så segerrikt som denna natt.
-Jag vill ju ingenting orätt göra, Lotta, fortfor Sigrun. Jag vill resa ut i kriget och hjälpa de sårade. Hela min håg står efter detta. Jag blyges över att gå här hemma och ingen nytta göra. Du vet, att det är detta, som jag har längtat efter i hela mitt liv. Gud har hjälpt mig, Lotta. Varför vill inte du hjälpa mig?
Vad kunde den stackars Lotta Hedman säga? Hon hade aldrig älskat Sigrun så som denna natt. Hon gjorde ännu motstånd, därför att hon visste, att hennes man tillhörde en familj av självmördare. Kanske att mannen skulle döda sig, om han förlorade hustrun. Hur som helst, vågade hon ingenting säga om detta till Sigrun. Hon trodde, att det endast skulle stegra hennes fruktan för honom.
-Men du har ju dina föräldrar, var allt, vad hon kunde hitta på att säga.
-Jag är smittad av koppor! sade Sigrun. Jag kan inte resa hem till föräldrarna.
Hon gick fram till Lotta och satte på nytt ner henne i korgstolen.
-Lotta, jag är så olycklig, sade hon. Alla mina dagar är mig en plåga. Ska jag behöva lida på det sättet genom hela mitt liv?
- Men, Sigrun, att du vill göra oss alla sådan sorg!
-Sorg, sade Sigrun, sorg? Vad är det? Att sörja över en död! Vad är det? Vad är det mot att sörja över en levande ? Jag är tvungen att göra det för Edvards skull, Lotta. Minns du inte vilken man han var, när jag först råkade honom? Han var behärskad, Iycklig, ivrig att gå framåt. Han var en god predikant, hans församling älskade honom. Nu - ser du inte hur han förändras? Han går under här i fattigdom och ensamhet. Jag måste bort ifrån honom, Lotta. Om jag vore död, då skulle han söka sig till en annan församling. Han skulle bli allt det, som han hade utsikt att bli, när han var nog olycklig att råka mig.
-Du kan aldrig få mig att förstå, att du behöver göra något så förfärligt.
Sigrun höjde på axlarna.
-Jag vill inte heller inbilla dig, att jag gör det bara för hans skull. Jag gör det, därför att jag är olycklig och behöver bli fri från min olycka. A, Lotta! När jag inte får dö riktigt! Jag vet, att det vore det bästa. Men näst detta är det bäst för mig, att jag får försvinna. Jag går under, jag blir vansinnig. Jag är kanske vansinnig redan nu.
-Men du vill övertala mig att ställa så, att jag aldrig mer kan få se dig? sade Lotta i sin förtvivlan. Hon hade inte ämnat tala om sig själv, men hon måste använda alla motskäl, som fanns.
- Varför skulle du inte kunna råka mig, när bara något år är gånget? sade Sigrun. Hör nu hur jag har tänkt ställa för mig! Jag går till fots de första milen, tills jag kommer in i en socken, där ingen känner mig. Där beställer jag skjuts till närmaste järnvägsstation. Jag tänker följa med tåget till Göteborg, och därifrån reser jag till Amerika. I Amerika ska jag ge mig in i en sjuksköterskekår, och med den följer jag sedan ut i kriget. Du ser, att det är ingenting omöjligt. Och när något år har gått, skriver jag efter dig.
-Du ska inte försöka att locka mig, sade Lotta. Jag kan inte Ijuga så, som jag skulle bli tvungen att göra.
Sigrun sade med obeskrivlig bitterhet:
-Jag har måst Ijuga var dag, alltsedan jag gifte mig.
Lotta Hedman kände sig söndersliten. Hon var betagen av medlidande. "Låt henne få som hon vill!" tänkte hon. På samma gång var hon så utom sig av ängslan över det svåra, som Sigrun ville begå, att hon började gråta.
-Gud ville hjälpa mig, men Lotta Hedman ville inte, sade Sigrun.
-Men, Sigrun, ropade Lotta och slängde bort en tår med baksidan av handen, ska du tvinga mig att låta dig förstöra dig själv? Du vill göra något, som är så förfärligt, att jag ryser för blotta tanken på det. Du ska inte mer bära något namn bland de levande. Du vill ge dig ut i världen utan vänner, utan föräldrar, utan att så mycket som kunna tala om varifrån du är kommen. Det blir elände, om du Iyckas, och skam och skada, om du blir upptäckt.
Dessa ord var alldeles förspillda. Den unga frun var lika fast besluten som förut. Men hon slutade upp med att bedja och övertala. Hon började hota.
-Kom ihåg en sak, Lotta! Om du inte i natt hjälper mig på det här sättet, går jag i morgon till honom, som sitter och väntar på mig hos kyrkvärden.
-Det gör du aldrig, sade Lotta.
-Jag gör vad som helst. Bara inte tillbaka i det gamla.
Innan Lotta hann svara på detta, inträffade något.
De hörde steg närma sig brygghuset, försiktiga, men tunga och tydliga steg. Stegen stannade inte vid ingången, utan fortsatte runtom huset. Ett par gånger hördes de åter. Så dog de bort.
Sigrun gjorde ett tecken åt Lotta, och denna skyndade fram till ett fönster, böjde undan gardinen och såg ut i den snol#usa natten.
-Det var gårdsdrängen, sade hon.
Den vackra kvinnan rätade upp sig. Ögonbrynen drog sig samman, huvudet höjdes, ögonen sände en förkrossande blick åt någon, som inte fanns tillstädes.
-En sådan där tur har han gått varje natt, sads hon, alltsedan jag flyttade hit ut. Han är tillsagd av sin husbonde. Han går här och vaktar på mig. Han ska lyssna efter om jag har någon älskare hos mig.
Lotta sade ingenting. Hon började på att ge upp allt motstånd.
-Du tror, Lotta, att Edvard ska bli annorlunda. Där ser du! Har han mer förtroende till mig nu än förut? Han låter sin dräng gå och spionera på mig.
Hon hade höjt rösten. Det förolämpande i mannens misstro sårade henne i varje fiber av hennes varelse.
"Det kan aldrig bli bra mellan dem efter detta", tänkte Lotta. "Jag tror, att han har dödat kärleken hos henne. Det är så gott, att hon går."
Detta var det, som kom Lotta Hedman att ge upp motståndet. En plötslig övertygelse, att Sigruns kärlek var slocknad eller höll på att slockna, fastän hon inte själv ville erkänna det, kanske inte en gång visste det.
Hon upphörde att säga emot. Hon sade aldrig ja, men hon upphörde att säga emot.
Det gick en stund under hastiga förberedelser. Sigrun lade av sig sina ringar och lånade en omgång kläder av Lotta. Litet underkläder och de sjuhundra kronorna packade hon ner i en skinnväska, som också var Lotta Hedmans tillhörighet. Kappa och huvudduk fick Lotta också bestå. Alla Sigruns kläder måste finnas kvar. När hon var nästan färdig, stannade hon framför Lotta.
-Du förstår nog, Lotta, att allt detta är sammanfogat av Guds hand. Var nu inte ängslig varken för dig eller för mig själv!
Hennes mod och sinnesnärvaro var på sitt sätt beundransvärda. Det fanns varken tvekan eller rädsla hos henne.
När allt var klart, hade hon ändå en svår stund.
-Det är allt så mycket kärt, som jag lämnar efter mig, sade hon. Tårarna kom strömmande, och hela vikten i det för alla tider avgörande steg, som hon nu skulle ta, tycktes stå klar för henne.
-Nu får jag aldrig mer se den lilla tavlan över Stenbroträsks prästgård, som har varit mig en så stor tröst. Och medaljongen med min lilla dotters porträtt törs jag inte heller ta med mig.
-Den tycker jag du kan ta i alla fall, sade Lotta. Men du behöver ju inte gå, tillade hon.
-Och, Lotta, du vet det är en av korna, som jag tycker så mycke om. Ge henne lite gott foder, när du kan komma åt!
Hon gick mot dörren.
-Glöm inte, Lotta, att då min novemberblomma slår ut, sa ska du ställa den på Edvards skrivbord!
Därefter kysste hon Lotta Hedman för första och enda gången och gick sin väg.
Sigrun hade inte varit borta så länge som en kvart, när Lotta Hedman återigen hörde steg utanför brygghuset. Det var lätta och varsamma steg, inte gårdsdrängens tunga trampande, och hon tänkte, så snart som hon hörde dem: "En sådan Iycka! Gud vare lov och tack! Sigrun kommer till
Men inte förr hade hon dragit ifrån regeln och öppnat, än hon stod öga mot öga med en främmande karl. Man förstår vad den stackaren skulle bli rädd. Aldrig i sitt liv hade hon känt sig så brottslig och syndmedveten.
"Oj, oj, Lotta!" tänkte hon. "oet börjar redan."
Karlen hade en stor, slokig hatt och var dåligt klädd. Hon kunde förstå, att det var något slags landstrykare.
-A, kom för all del inte in här! sade Lotta och ställde sig i vägen för honom. Vi har smittkoppor i gården. Där inne i kammarn ligger en död.
Karlen sprang inte sin väg, som Lotta hade väntat. Han stod kvar i dörren och såg inåt brygghuset.
Och innan Lotta kunde ana hans uppsåt, sköt han henne at sidan, var med ett par steg framme vid kammardörren och såg den döda.
Men Lotta lämnade honom inte tid att göra några långa observationer. Hon sprang efter honom, slog armarna om honom, ryckte honom tillbaka ut i brygghuset och stängde kammardörren.
Karlen gjorde inte något motstånd. Han tycktes tro, att hon ville skydda honom för smitta.
-Det är inte farligt för mig, sade han. Jag är nog redan smittad, om det så ska vara. Hon, som ligger här, är min hustru. Hon blev sjuk för ett par dar sen, och i morse #prang hon ifrån mig i feberyrseln.
Det var tydligt, att han talade sanning och att hela Sigruns plan var förfelad. Lotta tyckte, att hela brygghustaket störtade ner över henne.
-Men vem är då ni? frågade hon.
-Jag är inte så alldeles obekant här i prästgården, sade karlen med lugn och dämpad röst. Jag är skärslipare, och jag var här och slipade era saxar och knivar för en åtta dar sen. Jag drar omkring med häst och kärra och slipsten från gård till gård, och jag har just inga sjukrum till mitt förfogande. Det var min mening nu, då Rut blev sjuk, att jag skulle hinna ner med henne till ett lasarett, men så sprang det arma kräket ifrån mig. Jag har farit omkring och sökt efter henne hela dan. Jag undrar just när hon kom hit.
Det var inte bara taket, som störtade samman över Lotta Hedman. Det var väggarna och grunden, som hon stod på. Mitt i sin förvirring gjorde hon dock ett försök att rädda Sigrun .
-Men nu är det inte er hustru, som ligger där inne, sade hon, utan min kära matmor.
-Å, sade skärsliparen, är den vackra prästfrun död? Har hon fått ligga och dö här ute i brygghuset?
-Hon ville själv ha det så, sade Lotta Hedman.
-Ja, då får jag be om ursäkt för att jag tr#te mig in, sade karlen. Jag får väl söka efter Rut på annat håll.
Han var en liten, mörkhyad, torr man. Ena skuldran höll han uppskjuten, och detta bidrog till att ge honom ett missnöjt och småsurt utseende. Lotta kom väl ihåg, att han vid förra besöket i prästgården hade uppfört sig bråkigt och varit ohövlig. Nu, i närhet av sjukdom och död, var han stilla och ödmjuk.
Till Lottas stora glädje närmade han sig verkligen mot utgången, men tvärstannade. Mitt i hans väg stod ett par våta, snedgångna kängor.
-Ja, men det här är ju ändå Ruts kängor! sade han. Vad vill det här säga?
Nu var det slut med Lotta Hedmans uppfinningsförmåga. Hon visste sig ingen annan råd än att tala om sanningen.
Sigrun hade hunnit förbi Algeröds kyrka och begravningsplats och befann sig mittpå bron över den lilla älven, när hon hörde Lotta Hedmans röst ropa på henne.
Strax därpå svängde en släde upp bredvid henne, och Lotta kom fram till henne och förklarade vad som hade hänt. Samtidigt berättade hon, att skärsliparen hade lovat att tiga.
Skärsliparen satt kvar på slädkanten, såg vresig och sur ut, men talade lugnt och fridsamt som förut.
-Se, det är så, att jag inte kan finna mig i detta, att Rut inte skulle komma i graven under sitt rätta namn, sade han. Men annars står jag för det, som jag har lovat. Prästfrun får sätta sig opp här i släden, och jag kör henne tillbaka till prästgården, och ingen ska få veta något. Jag ska vara tyst som en mur.
Sigrun gick fram till mannen. Hon hade bundit en svart duk om huvudet. Den sköt hon nu tillbaka.
-Är det bara fördenskull, som jag ska gå tillbaka i mitt elände? frågade hon.
Mannen tycktes bli orolig. Han gav henne en hastig blick och såg därpå åt sidan.
-Hon är död. Vad gör det henne under vilket namn hon kommer i graven? sade Sigrun med en röst, vari förtvivlan darrade.
-Jag tycker inte, att det är rätt mot Rut, sade karlen envist.
-Nej, svarade Sigrun. Det är inte rätt, det vet jag. Men ni må inte tro, att jag efter detta tänker gå tillbaka hem. Det gör jag inte.
Hon pekade mot älven, som blänkte svart mellan sina snöstränder. -Dit går jag, sade hon.
Hon stod Iåst och beslutsam framför mannen. Han uppfattade tillräckligt av hennes ansiktes stränga allvar för att förstå, att hon skulle göra, som hon sade.
Han vände bort ansiktet, liksom rädd att se på henne.
-Ja, jag förstår ju, att Rut får en bättre begravning och allt sånt där, sade han. Och mig gör det ju inte så mycket, för hon var inte min hustru precis, fastän hon hade åkt med mig på lasset ett par månader. Men jag tycker ändå ...
Lotta skrek till. Sigrun hade skyndat bort från mannen. Hon stod vid broräcket och böjde sig för att komma under det.
-Å, för allan del! ropade skärsliparen och sprang ner på bron. Gör er inte någe illa! Det ska få bli, som ni vill.
-Kom ihåg, jag går aldrig tillbaka till det gamla! sade Sigrun.
-Nej, det behöver ni inte heller. Jag ska nog tiga.
-Sigrun är för märkvärdig i natt, tänkte Lotta. Ingen kan motstå henne. Hon gör vad hon vill med oss.
Det tycktes vara sanning. Den lilla misslynta mannen visste inte hur väl han ville henne.
-Jag har inte mitt vanliga åkdon i kväll, sade han.
Jag fick lov att låna en släde i morse för att kunna fara och
söka efter Rut. Men just fördenskull kanske det ginge an, att jag
skjutsade er en bit framåt vägen. Det är inte så lätt att gå ute i
snön för den, som är van att sitta inne i varma rum.
