Sådan blev den för Lotta Hedman, som, när hon kom tillbaka till brygghuset vid tretiden på morgonen, fann, att allting där var sig likt, och nu försökte att, så gott hon förstod, bereda sig på vad som skulle komma. Hon samlade ihop alla den dödas kläder, stoppade in dem i bakugnen, kastade dessutom dit ett fång ved, tände på och lät allt sammans brinna till aska. Sedan sopade hon ugnen ren och drog fram sina förhängen, så att allting i brygghuset var sig likt, såsom det hade varit på kvällen.
Hon gick också darrande och rysande in i brygghuskammaren till den döda. Annars var hon inte rädd för de avlidna, men mot denna tyckte hon att Sigrun och hon hade svårt förbrutit sig, och hon skälvde, när hon nalkades henne. Hon gjorde dock vad hon hade ämnat, tog fram ett lakan, bredde ut det över liket, så att det fullkomligt skyldes, och läste sedan med mycken rörelse ett par böner.
Medan hon gjorde detta, erfor hon en stor hugsvalelse. Det strömmade över henne en visshet, att den döda inte var en fiende till henne och hennes matmor, utan deras trognaste hjälpare och förbundna, som hon på intet sätt behövde rädas för.
Lotta sökte också förbereda sig på vad hon skulle säga till prästen och gårdsfolket. Hon tänkte på att ingen hade sett Sigrun under hela gårdagen. Alltså kunde hon tala om för dem, att sjukdomen hade börjat natten före den sista. Sigrun hade inte velat, att läkare skulle tillkallas för hennes skull, hon hade trott, att det bara var ett ofarligt utslag. Sedan - ja, vad skulle hon sedan säga?
Lotta gick till en början fram och tillbaka på golvet. Men snart kände hon sig alltför modlös och trött för att gå, utan satte sig i en stol. Snart blev inte heller detta bra. Hon gick och ställde sig mot en vägg. Till sist sjönk hon ner på golvet, alldeles bredvid den dödas säng, och blev sittande där.
"Jag borde gå in till kyrkoherden", tänkte hon. "Jag borde väcka tjänstfolket." Men hon gjorde varken det ena eller det andra. Hon satt stilla och upprepade för sig själv sina förklaringar, vände och vred på dem.
"På ett eller annat sätt blir alltsammans upptäckt", tänkte hon. "Vi blir olyckliga och utskämda, både Sigrun och jag. Det är förfärligt att sitta och vänta på."
En stund skedde henne den stora lindringen, att hon fick komma bort från sina bekymmer och farhågor.
Medan hon satt ångesttyngd på golvet nedanför den döda, skilde sig hennes själ från kroppen, höjde sig och begav sig i svävande flykt uppåt mot världsrymden.
Snart var den kommen så högt, att Lotta Hedman kunde se de jordiska tingen i deras sammanhang. Hon såg nu inte som annars bara ett litet stycke av dem, utan hon såg dem i hela deras utsträckning. Hon såg inte ett kort stycke av älvar och floder, utan hon kunde följa vattendragen från källan till mynningen. Hon såg inte bara en liten del av en skog, hon såg de väldiga trädmassorna i hela deras utbredning. Hon kunde följa bergåsarnas hela längd. Slätterna bredde ut sig under henne, och ländernas skapnad avtecknade sig mot havens blänkande ytor.
Lotta tyckte, att detta var ett skönt och upplyftande skådespel, men hennes själ stannade inte vid detta, utan steg ändå högre.
Om ett par ögonblick hade den nått till en rymd, därifrån den kunde överskåda människoödena i deras sammanhang. Lotta kunde följa människornas vandring genom livets dal. På en tid, som tycktes henne kortare än sekunder, förlöpte den. Hon såg dem stiga in i livet, vandra sin korta väg och åter gå bort, ut i det obekanta. Hon såg sin vän, Sigrun, på hennes vandring och den väg, som låg utstakad för henne, och de vägar, som korsade hennes.
Hon såg även den väg, som kvinnan, som nu låg död bredvid henne, hade haft att fullfölja. Det var en mörk och fattig och tung väg, och den höll redan på att utplånas, men den utplånades inte på det sättet, att den täcktes med mörker, utan den försvann under ett Ijusskimmer.
Vid slutet av vägen stod den döda ännu och blickade tillbaka på sin bana, som förvandlades till ett band av Ijus, och Lotta såg, att hennes ande fröjdade sig.
Den döda visade bort till Sigruns väg och till en av de vägar, som korsade den.
-Se, sade hon till Lotta, vad jag mest av allt önskade, det går i uppfyllelse nu genom min död!
Och därmed försvann den döda in i en stor klarhet, vars glans var sådan, att Lotta Hedmans själ inte kunde följa henne, utan måste stanna utanför.
Och den vände med detsamma tillbaka till kroppen, och Lotta Hedman kände sig nu för en stund fri från all fruktan och trodde, att det, som hade skett, var sådant, som borde och måste ske.
Och detta sitt lugn fick hon behålla, till dess att dörren till brygghuset öppnades och någon frågade om hon visste, att klockan redan var halv åtta.
Då ville Lotta Hedman resa sig, men nu var hennes trygghet borta. Hon tänkte på allt det tunga, som hon gick till mötes, och hon orkade inte komma upp på sina ben, utan blev sittande.
Och dörren stängdes, ingen kom in, ett par minuter gick i lugn.
"Nu snart blir alltsammans upptäckt" tänkte Lotta. "Det kan inte gå på annat sätt."
Och all skam, som skulle falla över Sigrun och över henne själ, lade sig tyngande över henne.
Strax därefter kom husjungfrun in i brygghuset. Hon bar på en bricka morgonkaffe till matmodern.
Hon såg lampan stå med rykande veke, nära att slockna, och fann brygghuset fullt med rök och nästan mörkt. Hon ropade, men ingen svarade. Då förstod hon, att något måste vara på tok. Hon satte ifrån sig brickan, rev eld på en tändsticka och såg nu, att Lotta satt sammansjunken på golvet bredvid sängen, och att den, som låg i sängen, hade ett lakan utbrett över sig, såsom vore hon död. Hon gick närmare, Iyfte en flik av lakanet och såg ett par uppsvällda händer.
Då vaknade Lotta till liv.
-Akta dig för all del! Det är smittkoppor.
Flickan släppte lakanet och for ett par steg tillbaka.
Sedan blev det hon, som spred nyheten, som underrättade mannen och alla andra.
Lotta Hedman, som befann sig under den förfärliga sjukdomens skydd, hon blev knappast tillfrågad om vad som hade hänt.
Det sändes bud efter kyrkvaktaren, som var en myndig och kraftig man, och han ställde och beslutade, så gott han förstod.
Han befallde för smittans skull, att Lotta Hedman skulle stanna i brygghuset och att ingen fick råka henne. Inte ens om kyrkoherden sände efter henne, fick hon Iyda kallelsen.
Det blev han och Lotta, som lade ner den döda i kistan. Sedan fördes hon bort till en i hast uppkastad grav.
Det gjordes ings efterforskningar, knappt några frågor. Hela prästgården var för en tid alldeles avstängd från den övriga trakten. Att prästfrun hade låtit utge sig för död, fastän hon levde, det var för orimligt att misstänka.
-Det är den där skärsliparn, som har farit omkring här i trakten de sista veckorna, som har fört smittan med sig från Norge, sade man. Hans hustru är också sjuk och har sprungit ifrån honom i feberyrseln.
Man påminde sig doktorns ord.
-Prästfrun har gått länge med sjukdomen i kroppen, sade man.
Den längsta och kvalfullaste dag, som Lotta Hedman hade upplevat, gick till ända, utan att någon upptäckt hade skett.
Sigrun kastade då och då en blick på körsvennen, som satt på slädkanten. Det var natt och mörker alltjämt, och hon kunde blott helt otydligt urskilja gestaltens yttre konturer: den vida slokhatten, den uppskjutande axeln, den korta näsan och den vresigt hopbitna munnen.
"Det är ingen människa, som jag har bredvid mig", tänkte hon, "det är döden. Jag ser hur skaftet på lien sticker opp under rocken."
"Så är det", sade hon till sig själv. "När han först kom, kände jag inte igen honom, men nu gör jag det. Och vem annan skulle det vara? Jag har gett mig i hans våld. Han har kommit för att hämta mig och föra mig till sitt land."
De åkte fram över stora, ödsliga bergsvidder, täckta med vit snö. Några enstaka, klene utbildade träd och buskar gjorde traktens fattigdom än mer påfallande.
"Det är dödens rike", tänkte hon.
Hon, som nyss hade varit så ivrig, så stridbar, så befallande, kände ett stilla lugn falla över sig. Det var slut med besväret att vilja, önskningar och förhoppningar var borta.
Det är kanske farligt för en levande att ta döden till sin bundsförvant. Han tar en måhända på allvar.
Hon trodde sig märka, att hon verkligen genomgick en förvandling. Alla de band, som fäste henne vid hennes förra liv, upplöstes det ena efter det andra.
Det var kärleken till mannen, det var hennes äktenskaps sorg och plåga, som förut hade upptagit alla hennes tankar. Allt detta sjönk bort och försvann. Ett stort tomrum uppstod efter detta, men ingen saknad, ingen bitterhet.
"Det är så de döda känner", tänkte hon. "De frigöres på detta sätt från det jordiska. Deras kärlek och deras sorg lämnar dem."
Det var små dumma saker, som hon hade sagt som barn och som hon sedan alltid hade skämts för, och det var små förargelser, som länge hade pinat henne, och små förödmjukelser, som hon aldrig hade kunnat glömma, men nu på en gång var allt detta borta. Hädanefter skulle hon tänka på detta som på något, som inte angick henne.
När hon tänkte på föräldrarna och det stöd hon alltid hade haft hos dem, så fann hon, att hon inte mer hade behov att hämta hjälp hos dem. Allt var nytt omkring henne, hon var inne i en annan värld. "Här kan de inte nå mig", tänkte hon. "Hittills har de stått mig bi så mycket de har förmått. Nu är jag skild från dem. Jag åker in i dödens land."
Hon var som en ranka, som med många klängen hade hållits uppe utmed ett galler. Nu lossades det ena klänget efter det andra. Rankan låg snart nere på marken.
"Det måtte vara på detta sätt, som det känns att dö", tänkte Sigrun. "Det är inte tungt eller hårt, det är bara en stor vila."
Så småningom Ijusnade det. Mannen, som satt på slädkanten, blev åter en vanlig landstrykare med ett surmulet, ovänligt ansikte. Landskapet blev ett stenigt, magert, fattigt, men helt jordiskt landskap, och Sigrun själv vaknade till livet med dess stränga fordringar på mod och sinnesstyrka . . .
Hästen hade inte fått vila under natten, och färden gick mycket långsamt. De måste låta den stå stilla i flera timmar i lidret invid en torpstuga för att äta och hämta krafter. Äntligen kom de dock i sikte av en by, där det fanns gästgivargård.
När de alltså närmade sig slutet på resan, började skärsliparen tala med Sigrun.
-En skärslipare som jag, sade han, som far land och rike omkring, får se och erfara mycke besynnerligt. Men jag vill påstå, att det, som jag har varit med om i natt, det är ändå det största äventyr, som jag har upplevat.
-Jaså, ni säger det. Sigrun vände huvudet mot den lilla mörka karlen och gav honom ett vänligt leende.
-Jag vill gå ed på att något mer förunderligt har jag aldrig varit med om. Och jag förstår inte själv varför jag var så blödhjärtad och hjälpte er. Jag vet inte vad som kom åt mig.
-Nej, jag vet inte heller hur det kom sig, sade Sigrun. Men ett är visst, att ni aldrig ska behöva ångra er vänlighet.
-Ja, det kan man aldrig så noga veta, sade karlen. Men nu tycker jag i alla fall, att jag inte kan låta er gå utan att fråga hur ni ämnar ställa för er, och vart ni ska ta vägen.
-Jag, sade Sigrun, jag ska till Amerika.
-Men det kostar pengar att fara till Amerika, menade körsvennen.
-Ni kan väl inte tro, att jag ger mig ut på en sådan här färd utan pengar, sade hon.
När sliparen hade fått detta svar, drog han in tömmarna, gick fram till hästen och började känna och Iyfta på seldonen.
-Ja, jag är ju liksom lös och ledig, sade han om en stund. Det vore kanske bättre, att vi for förbi den här gästgivargården och att jag körde er några mil till. Här kunde det nog finnas folk, som känner er.
Just för detta, att hon skulle kunna bli igenkänd på denna gästgivargård, hade Sigrun oroat sig den sista halvtimmen. Anbudet kom som en mycket välkommen överraskning.
-Se, jag är sådan, att jag vill göra riktigt vad jag gör, sade karlen, när han kom tillbaka till släden.
Emellertid blev dessa nya mil mycket dryga. Hästen måste åter vila och beta. Snart visade det sig, att snöfallet inte hade varit så rikligt i de trakter, där de nu färdades. Föret blev så dåligt, att de måste gå till fots långa sträckor.
Och tiden gick. Klockan var nära tolv, innan de hade nästa gästgivargård inom synhåll.
Men just som de var så långt komna, att de såg uthusen, mötte de en man, som kom körande med en mjölkvagn.
-Akta er, Gustavsson! ropade han till skärsliparen. Det har kommit telefonbud till gästgivarns, att de ska ta vara på er. Ni lär fara omkring med smitta. Prästfrun i Algeröd har dött i natt i smittkoppor, och nu påstår man, att det är ni och er hustru, som har haft sjukdomen med er från Norge.
Det blev nytt uppehåll, ny överläggning. Man beslöt sig för att vända. Ingen av dem ville köra fram till den där farliga gästgivargården.
Skärsliparen föreslog, att de skulle ta vägen öster ut upp mot Dalsland.
-Det går järnväg till Göteborg där också, och där är ni okänd.
Så vek de av på en väg, som gick mot öster och som återigen förde dem upp på den nakna, ödsliga bergsvidden.
Här var föret bättre, men den stackars hästen var nästan tröttkörd. När han hade vilat och ätit för tredje gången, hade han också nått till bottnen i havrepåsen.
Skärsliparen letade fram bröd och smör och åt. Sigrun hade ingenting att äta, men hon var inte heller hungrig
När hon sedan tänkte tillbaka på denna dag, förundrade hon sig över sig själv.
"Det var besynnerligt. Jag var alldeles känslolös, alldeles lugn. Jag kände ingen oro, ingen trötthet, ingen hunger. Jag visste hela tiden, stt allt skulle gå som det borde gå. Jag var 910 på ett sätt, men jag var ocksa mycket stark och uthållig. Det fanns säkert någon i min närhet, som hjälpte mig."
Under den långa rasten på bergsplatån ställde hon en fråga till reskamraten.
-Sa ni inte i morse, att den döda inte var er hustru?
-Jo visst sa jag det, och det är sanning också. Hon hade en bra man och ett gott hem, men hon följde hellre med mig.
Sigrun frågade vidare, inte för att saken intresserade henne, ingenting i denna värld intresserade henne den här dagen, men tiden gick litet fortare under ett samtal.
-Hon tyckte alltså bättre om er än om mannen?
-Jag vet inte vad jag ska säga om den saken. Hon var gift med en, som heter Sven Elversson. Jag vet inte om ni har hört talas om honom?
Sigrun nickade.
-Jag trodde först, att hon hade tröttnat på honom för det där, ni vet, sade karlen. Sen kom jag att förstå, att hon hade gått ifrån honom, därför att hon trodde, att han inte tyckte om henne.
- Hon var ju så ful, sade Sigrun. Han gifte sig med henne av barmhärtighet.
-Ja, hon var ful, men hon var en bra människa, sade sliparen. Hon var sådan, att hon kunde göra vad som helst för den hon tyckte om.
Trots den stora slöheten fann Sigrun, att i dessa ord låg något, som berörde henne obehagligt. Hon upphörde att fråga om hustrun.
-Vet ni var Sven Elversson nu finns?
-Han bor på en gård i Dalsland, som heter Hånger. Det har varit ett stort ställe en gång, men det har skett så många olyckor där i fordomtid, att ingen ville bo där, utan gården låg öde. Sven Elversson fick den nästan för ingenting. Han bor där ensam med de gamla föräldrarna nu, sen hustrun är borta, och han tar opp och hjälper än barn och än andra fattiga, så många han rår med.
I själva verket måtte det denna dag ha förhållit sig på samma sätt med skärsliparen som med Sigrun, att han stod under något främmande inflytande. Han, som annars brukade fara omkring och gräla och bråka som en riktig landsplåga, var stillsam och unrlergiven och talade väl om alla männlskor.
När de hade satt sig i gång igen, Sigrun inne i släden och körsvennen på kanten som vanligt, med benen hängande utanför, hände det sig, att han halkade och föll ner på vägen.
Hästen stannade genast. Karlen reste sig och satte sig som förut. Men inom kort halkade han av på nytt.
-Jag förstår inte vad som är åt mig, sade han. Det går runt i huvudet på mig.
Sigrun uppmanade honom att sätta sig i släden bredvid henne. Det gjorde han verkligen och körde vidare. Om en stund tappade han tömmarna
-Jag måtte visst vara sjuk, sade han och såg helt handfallen ut. Det går väl med mig som med Rut.
Men Sigrun skyndade sig att lugna honom.
-Ni har inte sovit i natt, sade hon. Sätt er opp i hörnet och sov! Jag ska körs, medan ni vilar er.
Åter var det någon, som höll hennes mod vid makt. "Han har inte fått sjukdomen, han är bara uttröttad. Se, nu sover han redan!" tyckte hon, att det viskade i öronen på henne.
När hon hade kört ett stycke, blev hästen stående och vägrade att ta ett steg vidare.
Sigrun tog den sovande reskamraten i armen och skakade honom.
-Vet ni om det finns något ställe i närheten, där vi kan ta in? Hästen är alldeles förbi, och det börjar bli mörkt.
Karlen såg upp, yrvaken och oredig.
-Tror ni, att jag har fått smittkoppor? sade han.
-Nej, ni har ingen annan sjukdom än sömnsjuka, sade Sigrun.
-Det är nog smittkoppor i alla fall, sade karlen.
Strax därpå ryckte han upp sig till ett väldigt bemödande.
-Det är ingen annan råd, sade han. Det finns ett ställe en halvmil härifrån, där de har ett "luffarhotell", som di säger. Vi får försöka komma dit.
-Vi är tvungna att komma under tak, sade Sigrun.
-Ja, det blir ingen annan råd, upprepade ksrlen, fast nog hade jag helst velat slippa att visa mig där en g#ng till. -Vi är över gränsen nu, fortfor han, vi är i Dalsland, och när vi har kommit oppför nästa backe, bär det neråt. Ta av åt vänster vid korsvägen, och kör fram till första gård ni får se!
När Sigrun så småningom hade fått hästen uppför backen, såg hon i den försvinnande dagern ett stort landskap utbreda sig nedanför dem, sakta sluttande, vackert, rikt på sjöar och långa skogshöjder, fint och skarpt utritat mot den snötunga luften. Den härliga bilden upplivade henne, hon drev på hästen med mer kraft, fann korsvägen och vek av åt vänster.
Utsikten kom tillbaka flera gånger, men trakten var alltjämt lika ödslig. Till sist såg hon dock en gård ligga alldeles under dem. Boningshuset tämligen stort, nästan herrskapsaktigt, men alla uthus små och oansenliga, nästan som på ett större torp.
Hon väckte den sjuke på nytt.
-Är vi framme nu?
-Ja, sade han och skakade sömnen ur ögonen. Nu är vi på Hånger. Det kunde jag väl aldrig tro, att jag skulle behöva ta in här en gång till.
-Men. . utropade Sigrun och kände sig för ett ögonblick som en skeppsbruten, när vågorna slår samman över honom. Var det inte på Hånger, som Sven Elversson bodde?
-Jo, sade sliparen, jag ville inte heller fara hit, men det fanns ingen annan råd.
-Men om han frågar er var ni har gjort av hans hustru?
-Det blir väl att hitta på någe.
-Att han skulle bo just här! sade Sigrun förtvivlad.
-Ja, han har ju valt ut stället, därför att det ligger ensligt och långt från grannar. Vanligt folk kommer aldrig hit, men alla luffare och fattiga vandringsmän brukar ta in hos honom.
Sigrun körde utför en backe ner mot gården. Hennes förtvivlan lade sig nästan genast. Känslolösheten tog vid, och någon viskade i hennes öra, att hon inte skulle oroa sig. Allt skulle bli bra.
Alldeles invid själYa inkörsvägen till gården stod en liten röd stuga.
-Här är det. Här får ni gå in, sade skärsliparen.
Han ryckte upp sig ur sin dåsighet.
-Jag ska köra bort till gården och ställa in hästen, sade han. Ni kan gå in så länge. Jng ser, att det är tomt i luffarstugan. Nyckeln ligger instucken under tröskeln.
Sigrun kom in i ett litet hus, som av en gång mittöver var delat i två hälfter. På vardera sidan av gången fanns ett rum. Båda var på samma sätt inredda och möblerade. De hade nakna väggar, väggfasta sängar med halmmadrasser, en spis, ett stort, tungt bord och några tunga stolar. En spann med vatten och ett fång ved fanns också, men inga kuddar, inga lakan, inga kokkärl eller tallrikar, inga handdukar eller tvättfat, ingenting sådant, som kunde bortföras. Ett väldigt skåp stod i ena rummet, men nyckeln var urtagen.
Rummen var inte alldeles utkylda, de hade nog varit eldade på förmiddagen, och där var rent och utvädrat. "Jag får forsöka göra opp eld", tänkte Sigrun.
Medan hon var sysselsatt härmed, kom sliparen in. Han kunde nu knappt hålla sig uppe. Utan att säga ett ord kastade han sig ner i en säng och somnade genast.
"Jag tror inte, att han är sjuk", tänkte Sigrun. "Han blir bra, bara han får sova den här natten. Det är onödigt att ropa på hjälp."
Hon tände en brasa i det andra rummet också och satte sig framför denna och lade sina planer. Plötsligen kände hon, att hon var så trött, att hon höll på att ramla av stolen, och dessutom hungrig.
-Jag borde allt ha tänkt på att ta med mig ett par smörgåsar, mumlade hon, och härvid leddes hennes tankar på hennes väska. Var fanns den? Den var inte i rummet. Hon måtte ha glömt den kvar i släden.
Hon skyndade genast ut. Släden stod utanför stugan, och väskan låg kvar i den. Hon tog upp den och skulle just gå in tillbaka, då en röst tilltalade henne.
- Är det du, Rut?
Det hade mörknat hastigt. Hon urskilde med svårighet en gammal, böjd karl, som långsamt närmade sig.
-Ni ska inte komma hit! ropade hon. Vi har smitta med oss.
-Ja, jag vet det redan, sade karlen. Vi har haft telefon om saken, men vi väntade just inte, att ni skulle komma hit. Ja, ja, det är ju så, att nöden kör hund i band.
"Det där är Joel Elversson, Sven Elverssons far", tänkte Sigrun. "Han har blivit gammal och slö. Han tar mig för sonhustrun."
-Sven är inte hemma i dag, sade Joel på sitt högtidliga sätt. Men vi vill handla mot dig, Rut, jag och Thala, så, som han skulle ha handlat, om han hade vetat, att du hade kommit hit nödställd och i livsfara. Här har du nyckeln till skåpet. Du vet, att där finns, allt, som du behöver. Och vi ska bära ner mat till er och ställa utanför dörrn.
Han räckte henne en liten nyckel, och hon tog emot den utan att säga något. Han tycktes inte heller vänta något svar.
-Det är ingen här, som bär något agg till dig, Rut, sade han. Vi förstår ju vad det var, som drev dig bort. Ställ det nu så gott för er, som du kan, och sov i ro!
Han gick sin väg, och Sigrun skyndade in i stugan. I skåpet fanns lakan och kuddar, allt, som behövdes för ett gästrum. Kort därefter kom också maten.
Sigrun ställde in en del därav till sliparen i hans rum, stängde därpå sin dörr mycket väl, åt och gick till vila.
"Jag måste sova ett par timmar", tänkte hon. "Sedan går jag min väg. Jag måste bort härifrån, innan någon har känt igen mig."
Hon sov redan, innan hon hade tänkt tanken till slut.
