Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 44. 5 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men titta!
En dockvagn.
Själv en docka är hon,
rent förkläde bär hon.
Men åt vagn och docka gläds hon mest.
Att köra den är verklig fest.
Men nu ska vi smaka på min
mammas smörgåsar. Var är nu min väska?
— Den stoppade jag upp på
bagagehyllan, omtalade frun. Men bli
nu inte ledsen, när jag berättar vad
som hänt med dina smörgåsar ...
— Vad som hänt med mina
smörgåsar, upprepade Lasse och blev
mycket orolig. Vad har hänt med
smörgåsarna?
— Jo, när jag var borta ett
ögonblick för att leta efter Sigurd,
passade Lillminsten på att öppna din
väska, och så åt han upp det mesta av
smörgåsarna. Sigurd hjälpte honom
med resten.
Lasse släppte väskan och sjönk ned
på bänken. Han var så lång ansiktet,
att hakan sjönk ned mot bröstet.
Frideborg såg också mäkta ledsen ut,
men ingen av dem sade något på en
stund.
— Jag är riktigt ledsen över det,
försäkrade frun, men vet inte vad jag
ska göra åt det. Jag har inga
smörgåsar att ge er, barnen ha ätit upp allt
vi hade med oss på resan. Jag kan
väl få ge er en slant, så att ni kan
köpa något att äta.
Hon började ivrigt söka i sin
portmonnä. Lasse drog en lång suck och
tittade frågande på Frideborg.
— Jag bryr mig inte så mycket om
det, sade han dröjande. Men
Frideborg är så hungrig...
— Jag, utbrast flickan muntert.
Jag är inte det minsta hungrig nu. Det
flög bort igen, när jag fick komma
upp på vårt rätta tåg.
Frun tittade från den ene till den
andre.
— Det är ju snällt av er att säga så,
sade hon tacksamt, men det var
rysligt förargligt, att Lillminsten skulle
vara så där klåfingrig.
— Han förstår inte bättre,
urskuld-rade Frideborg. Han är så liten, att
han tror han får äta, vad han får fatt
på.
— Ja, så är det förstås, medgav
pojkens moder, men det är likafullt
mycket ledsamt för er. Låt mig
åtminstone få bjuda er på bullar och
mjölk. Jag tror det finns
serverings-vagn med på tåget.
— Jaha, två vagnar närmare loket,
upplyste Gertrud.
Slutet på resonemanget blev, att de
allesammans troppade av till
serveringskupén och där hade de en
mycket trevlig fest.
— Jag är nästan glad, att
Lillminsten åt upp våra smörgåsar,
anförtrodde Lasse sin reskamrat. Det här
var mycket roligare än att sitta och
äta torra smörgåsar. (Forts, nästa nr.)
’Jflinneiiveröen*
Småbarnsavdelningen och mellanavdelningen.
Men Gud var med honom. Apg. 7:9.
övre avdelningen.
Herre, du är min förtröstan allt ifrån min
ungdom. Ps. 71: 5.
Om du förtröstar på Gud, är Gud med dig
ända från ungdomen.
351»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
